Av Jorge Capelán.
Agent Palmgrens intelligensbefriade vinkling till
trots (under kapitalismen ruttnar ofta livsmedlen på fältet, t.ex. p.g.a. priset inte är "det rätta" eller i disken pga
kunderna "saknar köpkraft", osv.) så är det fullt möjligt
att det exempel han tar upp är verkligt:
Staten hämtar inte kooperativets avtalade
andel av skörden som får ligga och ruttna vid vägkanten. Bönderna
kan inte hur som helst sälja resten av skörden i bondemarknaden pga
det inte finns transport. Kontentan av det hela: Bönderna tar med
sig hem det de orkar bära och lagar soppa med grönsakerna.
Omställningen från ett jordbruk baserat på stora företag till kooperativ produktion är inte lätt, inte minst i ett land som Kuba: Utöver blockaden (det mesta som beställs från utlandet blir på ett eller annat sätt försenat och avsevärt dyrare) finns byråkrati, korruption, brister i kreditsystemet, och, inte minst, avsaknad av erfarenhet av att arbeta med kooperativ, både från statens och från böndernas sida.
En insiktsfullare diskussion om problemen med det
kubanska jordbruket än agent Lars Palmgrens enfaldiga jakt på
billiga poäng kan den som kan spanska läsa på debattinläggen i
följande artiklar på webbsidan Cubadebate.cu: Här
och Här.
Inläggen är mestadels gjorda av vanliga kubaner som klagar på att
livsmedlen är för dyra och på att rapporteringen om det som sker
inom jordbruket är alltför propagandistisk. Deras kritik är minst lika hård som den som framför de kubaner som Palmgren intervjuade i Havanna men de publiceras i en kommunistisk webbsida, vilket av någon outgrundlig anledning sänker deras trovärdighet. För att vara "sann" måste kritiken framföras på ett sätt som låter konspiratoriskt, för konspirationen om den kubanska "diktaturen" är per definition sann, eller hur? Om de som framför kritiken inte alls låter konspiratoriska och inte alls vill vara med om någon konspiration, utan endast kritisera någonting som de tycker är galet så kan man alltid få dem att förefalla konspiratoriska genom berättarteknikens konst. Sanningen (Lars Palmgrens sanning) är sannare är självaste verkligheten, och allt annat är nog bara propaganda.
Jag märker att Palmgren inte har rapporterat om sitt
kära Chile sedan den 10 november - över fyra och en halv månader!
En talande tystnad, för det handlar om ett land rikt på nyhetsstoft,
särskilt på sistone: De pågående studentprotesterna har sedan
början av året fått sällskap av upproret av de sociala rörelserna
i Aysenregionen
i södra delen av landet.
Levnadskostnaderna i Aysen är högre än i
resten av landet p.g.a. regionens dåliga förbindelser men arbetarna,
småhandlarna och fiskarna säger att pengarna från exploateringen
av de lokala resurserna, inte minst gruvnäringen, inte kommer invånarna till del och regionens
fiskare får för låga fiskekvoter till förmån för de
multinationella företagen. Flera borgmästare har slutit sig till
protesterna som hittills tvingat en minister att avgå. Aysen har
befunnit sig i kaotiskt
tillstånd sedan början på februari med våldsamma
sammandrabbningar där polisen har använt stålkulor (Obs! - inte
gummikulor) mot demonstranterna. Varför Palmgren undgått att
rapportera om Aysen är någonting att förundras över.Chile är en veritabel guldgruva för den som är på jakt efter nyheter. Ta till exempel någonting så ytlig som en rockfestival:
Årets upplaga av den chilenska rockfestivalen Lollapalooza kommer att gå till historien, inte på grund av Björks och Arctic Monkeys avslutande framträdanden, utan på grund av den argentinska rockaren Gustavo Cordera, ledare för bandet Bersuit Vergaravat, som mitt under en låt fick för sig att klä av sig naken inför fyra tusen människor.
"Det var en impuls", förklarade han. Till en tevekanal sade Cordera att han fick lusten att klä av sig naken inför publiken i ett land som är underkastat en "konservativ, moralistisk, intolerant och räddhågsen hegemoni", en hegemoni som trotsas av ursprungsbefolkningarna.
Låten, som har titeln "La bomba loca" (Den galna bomben) handlar om mapuchefolkets mod att "klä av sig naket inför de terrorlagar som har stiftats under G-20:s påtryckningar". Både Chile och Argentina har antagit hårda antiterrorlagar. Särskilt Chile har sedan flera år tillbaka militariserat de områden där mapuchefolket bor.
Till exempel, i slutet på februari, invånarna imapucheområdet Panguipulli påtalade att en 60 år gammal kvinna vid
namn Uberlinda Pichilef tillsammans med sin 13-åriga dotter
tvingades ut ur sitt hem klockan 3 på natten av polisen som
genomförde en husrannsakan. Dagen efter var det 80-åriga Ignacia
Reinahuels tur att få ett besök av 15 poliser vilka utan närmare
förklaring trängde sig in i den gamla kvinnas bostad och rotade
bland hennes saker. Sådana trakasserier hör till vardagen för
mapuches i Chile, knappt värda ett omnämnande.
Tänk om allt det som händer i Chile på bara några veckor hände i Kuba eller Venezuela. Vilket liv Lars Palmgren skulle ställa till med!