ALBA helps Nicaragua economy recovering, by Lizzie Phelan

Boikotta Israel!!!!

Jimmie T-Saints senaste låt: "Palestina".

På vilken sida om världshaven finns barbarerna, egentligen?

Av Jorge Capelán.

Idiotin i svensk media om Latinamerika fortsätter, återigen med Kuba som favoritobjekt. Enligt DN har kubanerna aldrig fått smaka på orientaliska maträtter, ja, inte ens "utländsk mat" överhuvud taget.

“Vissa har aldrig provat utländsk mat. Nu slår den första privata, indiska restaurangen upp portarna på Kuba”, kan man läsa i ingressen till artikeln ”Första orientaliska restaurangen på Kuba” som DN:s webbsida publicerar idag.

Högertidningen skulle förstås kunnat nöja sig med att vinkla nyheten genom den i och för sig billiga och utnötta men verklighetsförankrade poängen av att nu när det finns privata/kooperativa restauranger utbudet till vanliga kubaner har blivit avsevärt större, vilket förmodligen stämmer.

En halvsanning, eftersom det sedan decennier tillbaka finns små privatägda restauranger kallade paladares – alla som varit på Kuba de senaste 20 åren vet att det kryllar av dem. Skillnaden är att idag är det lättare att starta privata restauranger med plats för upptill 50 gäster.

DN:s artikel kommenterar och ”förbättrar” ett inslag från brittiska BBC.

Inslaget handlar om en indier utvandrad från Storbritannien (och bosatt i landet sedan 17 år tillbaka) som har öppnat en indisk restaurang i sin lägenhet. Killen berättar att ungefär en fjärdedel av besökarna är kubaner och att många känner till den indiska maten på grund av att de har varit i utlandet. Han kommenterar det faktum att det i.o.m. de reformer som införts har det öppnats en massa nya restauranger.

Det idiotiska med DN:s rapportering, är att den så kallade journalisten Linnea Johansson känner sig tvungen att försköna BBC:s berättelse en aning: 1) Kubanerna aldrig har ätit utländsk mat och 2) Det antyds att restaurangägarna måste på något sätt smuggla in vissa ingredienser, förmodligen på grund av öns socialistiska system.

Vi börjar med nummer två: Den indiske restaurangägaren är tvungen att få sina koriander- och senapsfrön genom vänners turistväskor på grund av kapitalistismen. Alla båtar som kommer till Kuba är portade från USA-amerikanska hamnar i 11 månader på grund av blockaden, ett ofattbart intrång i den fria marknaden som olagligt påtvingas Kuba av världens största kapitalistiska nation.

...och nu till kubanernas påstått kulinariska isolering:

Kuba är ett invandrarland, det har varit det sedan 1492 då Columbus upptäckte Amerika och urinvånarna mer eller mindre utrotades. Utöver före detta afrikanska slavar och diverse europeiska invandrare, till och med svenskar, finns ansenliga kolonier av asiater, araber och judar för att inte nämna en stor grupp av latinamerikaner från hela kontinenten.

Dessutom har åtskilliga tusentals människor från världens alla hörn under förhållandevis långa perioder av sina liv bott på Kuba på grund av studier eller andra sorters utbyten.

Till råga på allt detta så har hundratusentals kubaner, kanske över en eller två miljoner, sedan 1959 deltagit i diverse internationalistiska uppdrag runt om i världen inom alla tänkbara områden. Det kubanska folket har mycket större kunskaper om världens kulturer än de flesta anar.

Restaurangen "La Torre de Marfil" i Havanna har funnits i 150 år med ungefär samma utbud av kantonesisk mat. Det är absolut inte den enda kinesiska restaurangen i landet.

Restaurangen "El Arabe" (ja, "Araben") grundades 1974 av självaste Fidel Castro. Under specialperioden fick den stängas men öppnades igen i oktober 2006. Det är absolut inte den enda restaurangen med mat från Mellanöstern på Kuba, det finns t.o.m. en som serverar judisk mat (ej koshier, tyvärr).

Men det kulturella genombrottet för kubanerna blir enligt DN/BBC att det öppnas en indisk restaurang på Kuba.

Jag undrar: Hur många indier överhuvud taget vet att det finns någonting som heter ”kubansk cuisine”? Förmodligen ytterst få i ”världens största demokrati” vet det. Vilken andel av Indiens befolkning har råd att gå på en kubansk restaurang i Dehli? Förmodligen en mycket mindre procentandel av den indiska befolkningen gör det jämfört med andelen kubaner som har råd att besöka den indiska restaurangen i Havanna, oavsett om notan betalas i peson eller i CUC.

Jag säger att det verkligen uppseendeväckande är inte att indiska restauranger är en nyhet på Kuba, utan att en journalist från världens mest datoriserade land, ett land som tror sig ha patent på begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter, har en såpass barnslig och enfaldig syn på världen.

Om legaliseringen av drogerna

Jorge Capelán. RLP / TcS.

Bland vissa vänsterkretsar, särskilt i USA, förespråkas legaliseringen av droger som ett medel att råda bot på knarkkrigets effekter. Frågan är inte så enkel, och för länderna i Syd är en sådan lösning potentiellt mycket farlig. Bakom kampanjen för liberaliseringen av knarkhandeln finns faktiskt intressen som ingår i den imperialistiska makteliten, som RAND Corporation, CATO-institutet och George Soros nätverk för politisk påverkan.

Enligt denna syn borde de olagliga drogerna betraktas som andra lagliga droger, såsom tobak och alkohol, som sociala problem. Om dessa droger kunde öppet köpas på marknaden skulle alla incitament för militariseringen, vapensmugglingen och andra grovt kriminella brott relaterade till den olagliga handeln med droger försvinna.

Tanken om att när förbudets hund blir begraven så blir även "knarkkrigets" rabies botad verkar förnuftig, men i praktiken förbiser denna syn en del verkligheter och intressen.

Frågan om knarket kan inte avhandlas isolerad från frågan om kapitalismen. Därför kommer ingen enbart handelsbaserad lösning att lösa frågan om knarkhandelns effekter.

Det stämmer att det praktiskt taget aldrig har funnits några samhällen där människor inte har använt sig av ofta beroendeframkallande substanser som bl.a. påverkar människornas verklighetsuppfattning. Men det är under kapitalismen, eller i samband med dess utbredning, att användningen av dessa substanser antar epidemiska former som hotar samhällets själva existens. Exempel på detta är den roll som produkter som alkohol eller raffinerat socker har spelat i förintelsen av världens ursprungsbefolkningar, inte minst i Latinamerika, samt den roll som idag spelar tobakskonsumtionen bland världens befolkning.

En underliggande tanke bakom liberaliseringsideologin är att marknaden tenderar att söka sig till ett påstått jämviktstillstånd, vilket är en uppenbar lögn. Marknaden föder monopol hela tiden och skapar behov som inte är människornas. Dessa behov underkastas i sista instans kapitalets behov att ackumuleras och föröka sig självt.

Liberaliseringens anhängare vill förmå krigets Molloch att försvinna genom marknadens Molloch, vilket är ett absurt företag, eftersom det handlar om två enäggstvillingar, eller snarare om två uppenbarelseformer av samma fenomen. Som Marx sade: ”Om pengarna kommer till världen med blodstänk på ena kinden så kommer kapitalet till världen, blod- och smutsdrypande ur alla porer från topp till tå”.

Imperialismens "knarkkrig" inte enbart förekommer i de former av "kriget mot drogerna" såsom vi känner till det i länder som Colombia och Mexiko.

Låt oss föreställa oss vad som skulle hända om ett helt lagligt och med mördande reklam sålt nytt märke av crackkokain skulle dränka den brasilianska marknaden - det skulle inte handla bara om ett socialt problem, utan om en regelrätt aggression mot befolkningen i det sydamerikanska landet.

Minst lika farligt skulle bli legaliseringen av designade och lättillverkade droger som ecstasy och amfetaminer, och ännu värre skulle det bli med den ohejdade utvecklingen, av läkemedels- och den biokemiska industrin, av nya droger med mycket starkare effekter på det mänskliga psyket. Det finns en skillnad mellan läkemedel framställda med syftet att underlätta människornas förmåga att fungera i samhället och substanser framställda med syftet att få människor att bli slavar under konsumtionen av vissa varor för profitens skull.

Konsumtionen av ångestdämpande och andra substanser, såsom Prozac, är redan idag ett problem i länder från Frankrike till Argentina. Mätningar i Londons avfallsvatten har visat på höga nivåer av Prozac pga den höga konsumtionen av läkemedlet, eftersom till och med barnen föreskrivs det.

Exemplet från Englands "opiumkrig" mot Kina är väldigt pedagogiskt för att illustrera drogernas roll som medel för ekonomisk erövring.

På 1800-talet, på grund av Storbritanniens stora efterfråga av Kinas te, silke och porslin samt det svala kinesiska intresset för brittiska varor började Storbritannien att olagligt exportera opium till Kina med syftet att jämna ut den negativa bytesbalansen. Vid 1839 hade USA:s, Englands och Frankrikes opium nått de isolerade kinesiska bönderna medan arbetarna använde tre fjärdedelar av sin inkomst för att finansiera sitt drogberoende. "...vid detta läge har missbruket brett ut sig överallt och giftet tränger in sig allt djupare", skrev samma år kejsaren Lin Hse Tsu, som hade förbjudit handeln med opium, i ett brev till Drottning Victoria. Till slut lyckades anhängarna till den imperialistiska "frihandeln" med att anfalla Kina med dåtidens mäktigaste flotta och tvinga landet att köpa opium odlat i brittisktkontrollerade Indien. Kriget fortsatte i 20 år till som resulterade i legaliseringen av opiumet och, framför allt, i öppnandet av den kinesiska ekonomin till de västerländska imperialistiska stormakterna. Allt detta försatte det kinesiska kejsardömet i en situation av mycket allvarlig misär och förtryck ur vilken det inte började återhämta sig förrän den stora revolutionen 1949.

Idag uppstår en situation som liknar den som för 200 år sedan gav upphov till Englands opiumkrig mot Kina, fast i en mycket större skala och, till skillnad från tiden för industrikapitalismens genombrott, i kontexten av den slutliga krisen för västvärldens globala herravälde.

Idag, en betydande kärna av länder ur den sk periferin, BRICS-länderna, tillskansar sig allt växande andelar av den kapitalistiska varuproduktionens värdekedjor. Handeln mellan länderna i Syd ökar medan de imperialistiska länderna har allt färre saker av intresse att erbjuda och hungrar efter periferins resurser som energi, vatten och råvaror. I denna kontext blir drogerna en speciell sorts varor med vars hjälp de hoppas behålla sin dominanta ställning i världsmarknaden.

Lösningen på narkotikas problem, och på problemet med kampen mot narkotika, kan inte hittas hos marknaden utan hos politiken, hos regeringarnas förmåga att göra gällande sina medborgares och sina samhällens intressen, hos förmågan att definiera vad som är folkhälsan respektive folkohälsan, samt hos förmågan att åstadkomma globala konsensus och samarbetsmekanismer kring dessa frågor.

Ett land behöver inte underkasta sig USA-amerikanska DEA för att framgångsrikt bekämpa knarkhandeln. Det är snarare så att en förutsättning för att lyckas bekämpa knarket är att hålla den USA-amerikanska institutionen borta från våra länder. DEA säger sig bekämpa knarkhandeln, men i praktiken främjar den genom att skydda de kriminella nätverk som arbetar enligt Washingtons agenda i olika delar av världen.

Erfarenheterna från ALBA:s länder visar att det är möjligt att försvara sig från knarkhandeln även med begränsade resurser. Vad som krävs är en stark politik för fattigdomsbekämpning, för förebyggandet av brott, för demokratiseringen av samhället, för uppbyggnaden av patriotiska polisstyrkor och arméer, samt ett effektivt underrättelsearbete och kapacitet att slå till mot de stora knarkhandlarna och den organiserade brottsligheten.

De regeringar som förklarar sig maktlösa inför knarkhandeln och föreslår legaliseringen i själva verket förklarar sig oförmögna att göra gällande sin suveränitet och maktlösa att föreställa sig och förverkliga ett samhällsprojekt enligt sina egna medborgares vilja.

SR:s rökdränkta fantasier om Latinamerika

Av Jorge Capelán.

Jag har tidigare kallat Lars Palmgren, SR:s korrespondent i Latinamerika, för en "agent". Jag måste erkänna att det handlade om en grov överskattning från min sida.

Palmgren är nog snarare att betrakta som ett litet kryp, men av den otäcka sorten, precis som Sverige är att betrakta som ett pyttelitet land, där det bor en pytteliten kung i ett pyttelitet slott, osv... Det verkligen obehagliga är att det pyttelilla landet råkar vara världens största vapenexportör per capita och det land där bankirernas ekonomi är den tredje största i Europa i procentandelar av bruttonationalprodukten. Detta omvandlar dess legojournalister till verkliga krigspropagandister.

Lars Palmgren behövde inte ens stiga ur sängen den andra maj för att på ett sk "professionellt" sätt slänga ur sig dagens krönika.

Det kanske var den tjocka röken av Carabineros, den chilenska polisens, tårgasgranater mot fackligt aktiva och studenter som fick honom att sova tungt och "få" lite inspiration, vad vet jag? Saken är att SR:s korrespondent bara råkade drömma sig fram till några rader att nöja sina alltmer reaktionära redaktörer med. 

Palmgren drömde nämligen om att han var omringad av salvadoranska 60-plus gerillor - varav de flesta utom en flicka han av någon anledning kände till sedan tidigare. I slutet av korrespondentens dröm dök den nicaraguanska revolutionära ledaren Tomas Borge upp vars nick han tolkar som en möjlig dödsdom, vilket får honom att vakna.

Nyheten om sandinistledarens död i Managua råkade sammanfalla med första maj - samma dag då de chilenska "demokratiska" säkerhetsstyrkorna anföll och misshandlade fredliga demonstranter.

Palmgren har naturligtvis inte tid att rapportera om vad Chiles förtryckarcklig gör mot den egna befolkning i det land han bor - det bara skulle få SR:s lyssnare att bli upprörda helt i onödan, eller hur?

"Journalisten" Palmgren nöjer sig med att konstatera att Borge är en "oligark". Borge var enligt Palmgren sandinistrevolutionens största hjälte, "han var lite av en poet, eller ville åtminstone vara det, revolutionens oberäkmelige, charmige, snabb i käften".

Det spelar inte någon roll att tex Julio Cortazar, Gabriel Garcia Marquez eller självaste Sergio Ramírez - en svuren fiende till sandinsterna i dagens Nicaragua - inte förnekar Borges intellektuella förmåga, det räcker med att Lars Palmgren ritar upp en karikatyr för att den skall vara sann i det pyttelilla landets "offentliga meningens" ögon.

Krypen Palmgren säger att Borge, som mycket riktigt var sandinistregeringens inrikesminister på 1980-talet, "mycket snabbt blev en del av sandinisternas förtryckarapparat". Var har Palmgren hittat bevis på sina påståenden? Ingenstans förutom i gamla USA-amerikanska tidningar från Ronald Reagans dagar, i tidskriften Contras artiklar eller i Miamis antikubanska högerns rituella smädelseskrifter. Alla seriösa källor, bland dem den Internationella Brottsdomstolen i Haag, instämmer i synen att det som hände i Nicaragua på 80-talet var en terroristisk sk "lågintensiv" aggression mot oskyldiga civila.

Denna aggression finansierades genom bildandet av nätverk för knarkhandel som överlever fram till våra dagar och som utgör ett allvarligt hot mot regionens stabilitet - en farsot från vilken Nicaragua är skonad, mycket tack vare Tomas Borges arbete för att bygga upp en poliskår grundad på patriotiska och socialt medvetna värderingar.

Borge, som var FSLN-grundaren Carlos Fonsecas närmaste vän och kamrat, fängslades flera gånger och blev svårt torterad. Som inrikesminister på 1980-talet var han pådrivande i den revolutionära regeringens politik som förbjöd avrättningen av gripna representanter för den störtade diktaturen och historien om att han släppte sin egen torterare fri är väl dokumenterad.

Allt detta är känt för de allra flesta nicaraguaner, oavsett om de röstar på sandinistpartiet eller inte. Under Borges avskedsceremoni i det nicaraguanska parlamentet prisades hans avgörande inflytande på landets moderna historia av ledaren för oppositionsalliansen PLI samt av före detta contraledaren Jaime Morales Carazo.

Palmgrens krönika om Tomas Borge är en grov förolämpning mot de flesta nicaraguaner, en förolämpning som blir ännu grövre med tanke på de företeelser i Latinamerika som han rutinmässigt väljer att inte rapportera om. Ännu värre än den konsekventa förolämpningen mot ett helt folk är SR:s ohämmade ställningstagande för de mest bakåtsträvande intressena i världen i stort och i Latinamerika i synnerhet.

Vår man i Havanna och de kommunistiska grönsakerna

Av Jorge Capelán.

SR:s korrespondent i Latinamerika är på krigsstigen igen – om Kuba, som vanligt. Historien handlar nu om att grönsakerna ruttnar vid landets vägar på grund av kommunismens oduglighet.

Agent Palmgrens intelligensbefriade vinkling till trots (under kapitalismen ruttnar ofta livsmedlen på fältet, t.ex. p.g.a. priset inte är "det rätta" eller i disken pga kunderna "saknar köpkraft", osv.) så är det fullt möjligt att det exempel han tar upp är verkligt:  

Staten hämtar inte kooperativets avtalade andel av skörden som får ligga och ruttna vid vägkanten. Bönderna kan inte hur som helst sälja resten av skörden i bondemarknaden pga det inte finns transport. Kontentan av det hela: Bönderna tar med sig hem det de orkar bära och lagar soppa med grönsakerna.
Omställningen från ett jordbruk baserat på stora företag till kooperativ produktion är inte lätt, inte minst i ett land som Kuba: Utöver blockaden (det mesta som beställs från utlandet blir på ett eller annat sätt försenat och avsevärt dyrare) finns byråkrati, korruption, brister i kreditsystemet, och, inte minst, avsaknad av erfarenhet av att arbeta med kooperativ, både från statens och från böndernas sida. 

En insiktsfullare diskussion om problemen med det kubanska jordbruket än agent Lars Palmgrens enfaldiga jakt på billiga poäng kan den som kan spanska läsa på debattinläggen i följande artiklar på webbsidan Cubadebate.cu: Här och Här. Inläggen är mestadels gjorda av vanliga kubaner som klagar på att livsmedlen är för dyra och på att rapporteringen om det som sker inom jordbruket är alltför propagandistisk. Deras kritik är minst lika hård som den som framför de kubaner som Palmgren intervjuade i Havanna men de publiceras i en kommunistisk webbsida, vilket av någon outgrundlig anledning sänker deras trovärdighet. För att vara "sann" måste kritiken framföras på ett sätt som låter konspiratoriskt, för konspirationen om den kubanska "diktaturen" är per definition sann, eller hur? Om de som framför kritiken inte alls låter konspiratoriska och inte alls vill vara med om någon konspiration, utan endast kritisera någonting som de tycker är galet så kan man alltid få dem att förefalla konspiratoriska genom berättarteknikens konst. Sanningen (Lars Palmgrens sanning) är sannare är självaste verkligheten, och allt annat är nog bara propaganda.

Jag märker att Palmgren inte har rapporterat om sitt kära Chile sedan den 10 november - över fyra och en halv månader! En talande tystnad, för det handlar om ett land rikt på nyhetsstoft, särskilt på sistone: De pågående studentprotesterna har sedan början av året fått sällskap av upproret av de sociala rörelserna i Aysenregionen i södra delen av landet.

Levnadskostnaderna i Aysen är högre än i resten av landet p.g.a. regionens dåliga förbindelser men arbetarna, småhandlarna och fiskarna säger att pengarna från exploateringen av de lokala resurserna, inte minst gruvnäringen, inte kommer invånarna till del och regionens fiskare får för låga fiskekvoter till förmån för de multinationella företagen. Flera borgmästare har slutit sig till protesterna som hittills tvingat en minister att avgå. Aysen har befunnit sig i kaotiskt tillstånd sedan början på februari med våldsamma sammandrabbningar där polisen har använt stålkulor (Obs! - inte gummikulor) mot demonstranterna. Varför Palmgren undgått att rapportera om Aysen är någonting att förundras över.
Chile är en veritabel guldgruva för den som är på jakt efter nyheter. Ta till exempel någonting så ytlig som en rockfestival:
Årets upplaga av den chilenska rockfestivalen Lollapalooza kommer att gå till historien, inte på grund av Björks och Arctic Monkeys avslutande framträdanden, utan på grund av den argentinska rockaren Gustavo Cordera, ledare för bandet Bersuit Vergaravat, som mitt under en låt fick för sig att klä av sig naken inför fyra tusen människor.
"Det var en impuls", förklarade han. Till en tevekanal sade Cordera att han fick lusten att klä av sig naken inför publiken i ett land som är underkastat en "konservativ, moralistisk, intolerant och räddhågsen hegemoni", en hegemoni som trotsas av ursprungsbefolkningarna.
Låten, som har titeln "La bomba loca" (Den galna bomben) handlar om mapuchefolkets mod att "klä av sig naket inför de terrorlagar som har stiftats under G-20:s påtryckningar". Både Chile och Argentina har antagit hårda antiterrorlagar. Särskilt Chile har sedan flera år tillbaka militariserat de områden där mapuchefolket bor.

Till exempel, i slutet på februari, invånarna imapucheområdet Panguipulli påtalade att en 60 år gammal kvinna vid namn Uberlinda Pichilef tillsammans med sin 13-åriga dotter tvingades ut ur sitt hem klockan 3 på natten av polisen som genomförde en husrannsakan. Dagen efter var det 80-åriga Ignacia Reinahuels tur att få ett besök av 15 poliser vilka utan närmare förklaring trängde sig in i den gamla kvinnas bostad och rotade bland hennes saker. Sådana trakasserier hör till vardagen för mapuches i Chile, knappt värda ett omnämnande.

Tänk om allt det som händer i Chile på bara några veckor hände i Kuba eller Venezuela. Vilket liv Lars Palmgren skulle ställa till med!

Vem lurar Sydsvenskan?

Av Jorge Capelán.

Vem tror sig Sydsvenskan lura? Högerblaskan bara "råkade glömma" att ta med Kuba (45,2%) och Nicaragua (40,2%) bland tio-i-topp-listan av parlament med högst kvinnorepresentation i världen.

Sydsvenskans artikel "Kvinnona tappar i toppolitiken".
FN:s lista ur rapporten "Women in Politics 2012" från brittiska The Guardian.

De som varit med ett tag säkert minns Per T. Ohlssons hyllning av statskuppen mot president Hugo Chavez i april 2002. Ännu pinsammare blev tidningens beslut att radera chefredaktörens olyckliga ledare från databasen i sin webbplats.

De som varit med ett tag vet av egen erfarenhet att det inte är någon idé att skicka ett brev och klaga. SDS bara bryr sig om rasisters och reaktionärers synpunkter.

Om Sydsvenskans rapportering om vad som händer inom Svea Rikets gränser är redan vinklad, osaklig, manipulativ och propagandistisk så är detta ingenting jämfört med blaskans bevakning av omvärlden, inte minst av Latinamerika.