Wikileaks - hard at work for NATO

Jorge Capelán, July 6th 2012
Tortilla con Sal

On July 5th something happened that may dramatically alter the course of events in relation to the request for political asylum to Ecuador by Australian citizen Julian Assange, the founder of Wikileaks.

That something was the publication by Wikileaks of more than 2 million e-mails from different Syrian government institutions. Syria is currently subject to a criminal terrorist war by NATO, Israel and the countries of the Gulf Cooperation Council under the well worn pretext of fighting a “dictatorship”.

With the aim of advancing its regional agenda in the Middle East, the forces of empire are carrying out a war that recalls the Reagan administration's war against Nicaragua in the 1980s and the aggression against Libya in 2011. One is dealing, too, with a war that represents a direct threat to Iran, Russia and China, a war that could well bring the world to the brink of thermonuclear conflict.

Part of this war is the demonization of the Syrian government by the global corporate media dictatorship, aided by the corrupt complex of human rights organizations that daily flood news outlets with false or tendentious reports on events in Syria. The war against Syria is very clearly one heavily dependent on psy-warfare and misinformation.

In this context, the publication of these Syrian government cables by Wikileaks  amounts to an open intervention in that war on the side of NATO, under the pretext of offering information that permits a better understanding  events in Syria and their context.

To publish these cables, Wikileaks has sought help from various media outlets in the Middle East, Europe and the United States, comprised of newspapers and news agencies like  Al Akhbar (Lebanon), Al Masry Al Youm (Egypt), ARD (Germany), Associated Press (USA), L'Espresso (Italy), Owni (France) and Publico.es (Spain).

Most of these outlets are already well integrated in NATO's psywarfare campaign against Syria. Only the Lebanese daily Al Akhbar is regarded as independent - close to Syria's ally Hizbollah - but also critical of the Syrian government.

No Syrian media appear in this list. Nor do any media figure from countries not allied with NATO, for example Venezuela's Telesur, Iran's Press TV, or Russia Today, among many other possible outlets.

Certainly, the contents of the e-mails will over time shed more light on NATO's real intentions in Syria than on real or alleged wrong doing by the Syrian government.

But the current situation has nothing to do with an academic debate on the reasons for the conflict in Syria and a great deal to do with NATO-led psy-warfare operations carried out for very precise purposes. An advantage of days or weeks in broadcasting information becomes decisive at crucial moments of perception management in favour of NATO's war aims.

In this context, Wikileaks has now handed NATO the equivalent of many nuclear missiles in this psychological information war while assigning to the Syrian government a hand-held catapult, in the form of Al Akhbar. This can only be interpreted as a blatant intervention in favour of NATO, the most powerful party to the conflict, one with a proven agenda of global domination.

Previously, we have argued in favour  of Julain Assange's request for political asylum in Ecuador. We did so based on the imperative need to defend the right of political asylum in a world where all the institutions and mechanisms for civilized relations between nations are being dismantled by the NATO countries and Israel. Now, with the decision by Wikileaks to publish the Syrian e-mails, certainly approved by Julian Assange himself, things no longer look so clear cut.

The Ecuadoran government is taking the necessary time to prepare in good conscience a report that could run to tens or even hundreds of pages on which to base its decision about whether or not to give asylum to Assange.

With the decision to commit this act of psy-warfare against Syria, Assange himself may have provoked doubt as regards the seriousness of his request for political asylum. Publishing 2 million e-mails is not an overnight action. It takes weeks and months of preparation, not to mention the time required to establish appropriate contacts with international media.

Julain Assange obviously knew what he had up his sleeve even before he asked for asylum in the Ecuadoran embassy in London.

Note.
This earlier article by Tortilla con Sal from 2010 gives further reasons for our reservations about Wikileaks, at that time in relation to e-mails the organization published by US diplomats in Nicaragua.

NICARAGUA - Audio Commentary to June 26th

Jorge Capelán, Lizzie Phelan and toni solo discuss the recent announcement by President Daniel Ortega on the future of USAID development cooperation in Nicaragua and the US government's politically motivated denial of the "transparency" waiver..

Right-click here to download

Varför Ecuador måste bevilja asyl till Assange

Av Jorge Capelán, RLP/TcS.

Ecuadors president Rafael Correa måste stå emot de oerhörda påtryckningarna och bevilja politisk asyl till Julian Assange, eftersom endast försvaret av de mest grundläggande principerna för internationellt umgänge kan rädda världen från en nukleär katastrof.

Assanges asylfall är solklart. Han löper uppenbar risk att utvisas, först till Sverige och sedan till USA där han med stor sannolikhet kommer att dömas till döden. Hans hemland, Australien, har redan meddelat att det inte tänker röra ett finger för att skydda honom.

Inför Assanges asylansöakan igår inför den ecuadoranska ambassaden i London kan tiotals olika hänsyn vägas mot varandra, men principerna måste vara agörande.

NATO:s makter är engagerade i en fascistisk anstormning mot de institutioner som borde garantera en åtminstone minimal ram för civiliserat umgänge mellan länderna.

Dessa makter har koopterat och korrumperat debatten och institutionerna relaterade till demokrati och mänskliga rättigheter i global skala. Med de mänskliga rättigheterna och demokratin som förevändning rättfärdigas kriminela plundringståg som resulterar i ytterst allvarliga och massiva brott mot de mänskliga rättigheterna samt förstörelsen av demokratin i de länder som blir föremål för attackerna, från Irak till Afghanistan, från Libyen till Syrien, från Elfenbenkust till Mali.

De grövsta brotten mot de mänskliga rättigheterna i vilken som helst av NATO:s vasallstater tolereras eller betraktas som händelser av underordnad betydelse samtidig som de mest skamlösa propagandakampanjerna bedrivs mot de länder där NATO är intresserat att destabilisera och invadera.

Inom de egna gränserna bryter NATO-länderna öppet mot asylrätten genom att skapa högsäkra fängelser för att bura in papperslösa människor som om de vore kriminella. Dessa regeringar förtrycker de sociala protesterna på det mest våldsamma viset och vänjer sina medborgare vid våldsutövandet genom de privata mediemonopolens antikultur.

I de länder som blir föremål för interventioner och ockupationer bedriver NATO:s länder urskinningslösa och massiva brott mot mänskligheten mot barn, kvinnor, äldre och vuxna, och brännmärker hela samhällen i decennier i kölvattnet av våldet, misären och miljöförstörelsen.

I sitt korståg mot civilisationens institutioner har NATO:s makter infiltrerat FN med sina egna statliga bihang döpta till "Non-Governmental Organizations", formellt obundna men i praktiken finansierade och underkastade dessa makters geopolitiska och affärsmässiga intressen.

Det senaste året har NATO:s makter tillsammans med Israel och Mellanösterns mest reaktionära dynastier manipulerat de folkliga protesterna så att folken i regionen inte lyckas uppnå sina målsättningar av värdighet, demokrati och utveckling.

Libyen befinner sig i ett tillstånd av kaos och laglöshet, Syrien hotas av ett liknande blodbad medan Libanon håller på att destabiliseras. I Tunisien och Egypten har USA:s och NATO:s organ för politisk finansering manipulerat utvecklingen så att den inte resulterar i förändringar som avspeglar drömmarna från befolkningens flertal. Samtidigt tystar eller ignorerar NATO:s propagandamaskineri massakern mot Bahreins folk begången av en ärkereaktionär diktatur som åtnjuter imperiets gunst.

Målet för denna politik som verkställs med demokratin och de mänskliga rättigheterna som förevändning har vare sig med den ena eller med de andra att göra, det handlar snarare om att främja raka motsatsen: kaos, krig, maffiavälde, etnisk och religiös rensning, dvs om att införa barbariet och elitväldet. Därför är NATO:s agenda en fascistisk sådan.

USA och dess bihang NATO, tillsammans med Israel och arabländernas västvänliga eliter hoppas krossa allt motstånd mot deras planer på att privatisera regionens resurser och bana vägen för en direkt attack mot Iran. Det är den gamla historien om Nazitysklands uppgång som utspelas igen i 2000-talets början.

Dessa makters ambitioner är att upprätthålla den västerländska dominansen i tider då en ny multipolär världsorgning håller på att ta form, och de kommer inte att stoppa offensiven tills de inte lyckas försätta hela världen i kaos och barbari. Till detta ändamål är de i stånd att spränga världen i bitar med sin kärnvapenarsenal.

Lyckligtvis saknar USA och NATO tillgång till lättmanipulerade internationella organ i Latinamerika med vilka de kan rättfärdiga sina invasioner, men de försöker hela tiden försvaga regionens mest vitala, radikala och folkliga demokratier med alla till buds stående medel.

Latinamerika är inte Afrika och inte heller Mellanöstern. Folken i Latinamerika har sagt att det är nog med interventioner. USA:s koloniministerie i regionen, de Amerikanska Staternas Organisation OAS, har allvarligt försvagats, antingen förändras den eller dör under tyngden av de Amerikanska Staternas Samvälde CELAC.

Det är brådska att vidta konkreta steg för att stoppa denna fascistiska offensiv. Latinamerika är den enda regionen i dagens värld som är tillräckligt mogen för att en grupp av länder som ALBA reser sig mot förintelsen av folkrätten.

Att bevilja Julian Assange asyl är ett sätt att försvara asylrätten, att bemöta Västs korruption av FN, att försvara yttrandefriheten, den verkliga demokratin och, till syvende och sist, att utmana en av de sista resterna av en unipolär världsordning som befinner sig i stlutlig dekadens.

Att bevilja WikiLeaks språkrör politisk asyl är, i sista instans, en antifascistisk handling, kanske den mest nödvändiga i mänsklighetens historia.

NICARAGUA - Audio Commentary to June 19th

Tortilla con Sal.

toni solo and Jorge Capelán discuss the spy scandal, the US government waivers, a visit by the head of the World Food Program and also Police Commissioner Aminta Granera's presentation to the OAS.

Right-click here to download

Nicaragua : Audio commentary up to June 1st 2012

tono solo and Jorge Capelán discuss recent events : heavier rains than normal cause problems in Managua, the disarray of the Nicaraguan opposition ; their continuing contradictory positions in regard to the municipal elections. (Audio)

Right-click Here to download 

En Boforssocialist på krigsstig mot Kuba

Av Jorge Capelán.

ETC.se har givit ut ett helt nummer om Kuba. Titeln säger allt: Kommunismens sista suck. Suck, ja.

Det som retade mig mest var Johan Ehrenbergs oförskämda svar till Eva Björklunds kritik av en av hans artiklar.

Eva Björklund har mosat hans argument på flera punkter (Se: ”Introduktion: Har Ehrenberg rätt?”, ”Måste Kuba importera 80 procent av sina livsmedel?”, ”Felaktigheter och fördomar om Kuba”, ”Om ekonomi och tillväxt”, ”Ehrenberg förringar såväl USA:s blockad som Kubas sociala landvinningar”.

Eftersom min ursprungliga kommentar till Ehrenbers utbrott mot Eva Björklund och mot Svensk-Kubanska Föreningen fick kortas ner till 1400 tecken och flera viktiga punkter fick strykas väljer jag att återge den i sin helhet:

Vem i Svensk-Kubanska föreningen har någonsin hävdat att "omställningen på jorden ... (är) ... en fråga om minskad ekonomi, minskad energi, minskad produktion"?

Jag sitter inte längre i Svensk-Kubanska Föreningens styrelse, men jag kan intyga om att vi, så länge jag har varit med i organisationen, aldrig någonsin har påstått att Kuba stod för en modell av minskad ekonomi (jag antar att du menar tillväxt), energi och produktion. Det handlar snarare om jämvikt, dvs att de fattiga länderna måste växa mycket mer och att de rika länderna måste dra ner på sin konsumtion. Det handlar om att prioritera vad som är värt att producera, och de handlar naturligtvis att ställa sig frågan om hur man producerar. Det handlar om en utveckling som sätter människorna och miljön främst, men vi har aldrig sagt att kubanerna ska finna sig i att inte kunna skaffa sig en laptop eller köra en ny bil, osv - det är USA genom blockaden den främsta faktorn att de inte får göra det.

Kuba använder olja, och lär behöva ännu mera olja i framtiden. Gudskelov har landet det, också. Det betyder naturligtvis inte att Kuba inte försöker använda oljan så effektivt som möjligt och på sikt sluta använda olja och förlita sig helt på förnyelsebara källor.

I Nicaragua där jag bor, och jag måste säga att vi är väldigt inspirerade av Kuba, ligger beroendet av olja för framställningen av el på ca 60%. Innan sandinisterna kom till makten 2007 låg oljeberoendet på 80%. Målet för nästa år är att 51% av all el ska komma från förnyelsebara källor, och 2017 ska endast 20% av all energi framställas från olja. Nicaraguas förnyelsebara källor är geotermiska kraftverk, vindkraftverk, vattenkraftverk och solkraftverk. Det är samma filosofi överallt bland ALBA:s länder: använd oljeintäkterna för att göra de nödvändiga investeringarna som gör det möjligt att ställa om till en ekonomi fri från oljan.

Nu är det så att Kuba har gott om solljus och vind, men eftersom landet är en ö i Karibien delar samma problematik som alla sina grannar: en allvarlig brist på sötvatten. Detta inte på grund av socialismen, utan bla på grund av hundratals år av exportjordbruk på bekostnad av skogarna, osv. Kuba kan inte bygga stora vattenkraftverk som tex Sverige, vilket gör att det krävs extra stora investeringar och en extra noggrann planering av allt som görs. Naturligtvis försvåras investeringarna av blockaden.

Johan, du är ekonom, du vet vad det är att fiffla med siffror, du har själv skrivit böcker om det och påtalat nyliberalernas knep osv, så försök inte nu.

Du skriver att Kuba importerar "80 procent av den mat staten ransonerar och människor köper genom staten" när det rör sig om pengar, inte om fysiska varor. 80 procent av matimporten är inte 80 procent av all mat som konsumeras i landet, eftersom ett kilo mat producerad på Kuba har inte samma pris som ett kilo mat som betalas i dollar till världsmarknadspriser. Dessutom är de "världsmarknadspriser" som gäller för Kuba inte samma priser som gäller för världens övriga länder tack vore blockaden.

I april 2011 meddelade chefen för importföretaget Alimport att Kuba importerade 80% av total 1500 miljoner dollar landet spenderar i livsmedel. De viktigaste varor Kuba importerade då var: vete, majs, pulvermjölk och sojaderivat, vilka står för 73% av all matimport. Jag vet inte varifrån du har hämtat uppgiften att Kuba importerar exempelvis kött. Vete växer inte på Kuba, i varje fall inte i en sådan utsträckning som gör det ekonomiskt att producera. Pulvermjölk? Få USA att häva blockaden så kommer du att ganska snart se en massa pulvermjölksfabriker på Kuba.

Att det finns ineffektivitet i systemet, att det inte finns korruption och en massa absurda bestämmelser? Jag befarar i så fall att du har upptäckt isvattnet. Det är klart att det finns ineffektiviteter, och det är klart att det är svårt. Vem sade att det skulle vara enkelt att bygga upp socialismen i en ekologisk riktning? Just nu är alla i Kuba i full färd med att organisera jordbrukskooperativ, osv, och det märks att det blir bättre.

Jag vet inte om FN har sagt att 1,3 miljoner kubaner svalt efter orkanerna 2008. Jag kan bara säga att jag var där vid den tidpunkten, både i Holguin, den mest drabbade provinsen, och i Havanna i ett vanligt bostadsområde. Orkanerna (3 stycken på ett år!) förstörde hundratusentals hus. Förödelsen var att jämföra med en kärnvapenexplosion, och jag kan tänka mig att FN sade att det var risk för svält, vilket också skulle hända i Sverige om en liknande katastrof drabbade det. Men jag såg inga tecken på svält. Tvärtom, alla barn och ungdomar jag träffade på bussen eller på gatan val välnärda - och de allra flesta var vältränade. Jag såg inga människor, vare sig unga eller gamla, som var undernärda. Det rådde brist på grönsaker, eftersom hela skördar hade förstörts och visst, det var svårt att få tag på vissa livsmedel, med det rådde absolut ingen svält. Vill du se svält får du resa ner till Centralamerika någon gång du har tid.

Du skriver på ett ganska slarvigt sätt att kubanerna köper billig olja från Venezuela i utbyte mot tjänster och att de nu är rädda för att Chavez ska dö. Arrangemanget heter ALBA, ett integrationsprojekt som omfattar 70 miljoner latinamerikaner med syftet att uppnå en ömsesidig utveckling utanför kapitalismen. De länder som ingår i ALBA samarbetar med syftet att bl.a. bekämpa fattigdomen och uppnå matsuveräniteten. I ALBA ryms en massa olika projekt, från den virtuella valutan SUCRE till en gemensam utvecklingsbank och en regional försvarsskola (alla dessa projekt befinner sig i verksställningsstadiet). Här i Nicaragua finns en massa kubaner som hjälper oss inom alla tänkbara områden, inte minst sjukvården, och det finns nicaraguaner som hjälper kubanerna att bygga upp sina kooperativ och sitt eget system för självförvaltning. Du ska veta att ALBA är Fidels idé, inte Chavez.

Vad vi i Latinamerika håller på med är ett gemensamt projekt som respekterar varje lands identitet utan att för den skull göra avkall på att bygga socialismen. Du betraktar Kuba som ett isolerat fenomen och ritar upp en sorglig karikatyr av landet, vilket är synd, mest för den svenska vänsterns skull, inte för Kuba. Det vore en stor tragedi om Chavez dog, men vi är flera miljoner här nere som tror att mänsklighetens framtid ligger i socialismen, inte i kapitalismen. Vi bryr oss inte om små sekter i den rika världen som betraktar sig själva som höjden på den mänskliga utvecklingen men saknar ett seriöst svar på hur deras länder skall göra sig fria från exporten av vapen som dödar miljoner oskyldiga ute i den fattiga bushen.

ALBA helps Nicaragua economy recovering, by Lizzie Phelan