Ugången av söndagens val i Venezuela bjöd inte på några överraskningar - åtminstone i vad avser de politiska styrkeförhållandena i landet. En solid majoritet av befolkningen stödjer landets socialistiska projekt medan en stark minoritet av venezulanerna är beredd att rösta för högern.
Chavez seger över högerkandidaten Henrique Capriles Radonski med 55.11% mot 44.39% stämmer på pricken med vad det prestigfyllda och Chavezvänliga Gis XXI-institutet förutspådde i slutet av förra veckan. I månader har Gis XXI under ledningen av samhällsvetaren Jesse Chacon publicerat utförliga opinionsundersökningar som tog den politiska temperaturen på Venezuela i takt med att valkampanjen fortskred.
Att drygt 44.39% av venezuelanerna röstade på Capriles Radonski betyder inte att alla dem är höger. Under kampanjen gjorde Capriles allt för att dölja sina rötter bland Venezuelas unknaste höger och sin överklassbakgrund. Han talade inte om nyliberalismen och i slutskedet till och med försäkrade att han minnsan inte skulle få Venezuela att lämna ALBA vid en eventuell seger.
Faktum är att samtliga kandidater i presidentvalet försökte placera sig någonstans från mitten till vänster om det politiska spektrumet. Som samhällsvetaren Jesse Chacon constaterade dagarna före valet, Venezuelanernas medvetande har genomgått en rad djupgående förändringar sedan 1998: Idag är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att vinna ett val på ett uttalat högerpolitik.
Överraskningen med söndagens val blev nederlaget för de delar av oppositionen, som Milton Friedman prisvinnaren Yon Goicoechea, som två veckor före valet skrev en krönika med utmaningen att ta till våld vid en eventuell seger för Chavez den 7 oktober. Capriles Radonski tog det mycket kloka beslutet att distansera sig från dessa sektorer för att inte äventyra det ansenliga politiska kapital på 44% han redan har vunnit. Nu har Capriles en framtid som ledare för oppositionen och den historiska chansen att bidra till att landets interna politiska debatt blir mindre influerad av agendan för USA:s mest extrema delar.
Till de absolut största förlorarna efter gårdagens val hör extremhhögerns profiler som den ovan nämnda Yon Goicoechea, Colombias före detta president Alvaro Uribe, Miamimaffians politiker som Ileana Ross-Lehtinen och så vidare.
Bland den 44% som röstade på Capriles finns säkert många som inte alls gillar socialismen och allt vad vänsterpolitik heter, men de allra flesta vill inte heller ställa upp på en våldsam agenda. Faktum är att Chavez politik har medfört en mycket tryggare tillvaro för medleklassen medan Statens beställningar har gjort liknande saker för en del av kapitalisterna. De sektorer som direkt hotas av den Bolivarianska Revolutionen är de som lever på kapitalutflykt, penningtvätt, spekulation och annan ekonomisk verksamhet som är direkt skadlig för landet. Utöver dessa sektorer finns andra, knutna till utlandsfinansierade NGO:er och politiska organisationer vars levebröd är beroende av att gå i USA:s och EU:s ärenden.
Idag kan man läsa i västerländska medier skribenter ge Chavez det tvivelaktiga rådet att nu när Capriles Radonski har fått 44% av rösterna, han borde följa den förlorande kandidatens politik.
Det är svårt att dölja opportunismen i ett sådant resonemang. Det är Chavez som har vunnit valet och han måste därmed följa den politik han blev vald på. Dessutom har Capriles Radonski haft mycket svårt att förklara sitt eget program för venezuelanera av den enkla anledningen att om han hade berättat vad han egentligen skulle göra om han fick makten under valkampanjen så skulle många säkert inte ha röstat på honom.
Men det faktum att 44% av venezuelanerna har en annan åsikt än PSUV:s program kräver att det bedrivs ett stort arbete med syftet att diskutera regeringens förslag med så många samhällsektorer som möjligt och att konsensus byggs kring så många frågor som möjligt - detta har Chavez alltid förespråkat.
Det påstås ofta att Chavez utgör en faktor av polarisering i Venezuela, som om landet var en idyll av samförstånd före 1998. Detta är uppenbart falskt och döljer det faktum att regeringarna före Chavez gick så långt som att beordra militären att skjuta på civilbefolkningen och döda tusentals medborgare. I dåtidens Venezuela "fanns ingen medlare, det fanns inget medlande ledarskap, det fanns ingen stat som agerade som medlare i konflikterna, medlaren var polisen" förklarade Chavez i en intervju på torsdag kväll, minuterna innan valkampanjen officiellt slutade.
Vad söndagens val i Venezuela visar är att Staten faktiskt har utvecklat en förmåga att medla i samhällets konflikter. Landet idag har världens bästa valsystem och dess resultat respekteras av en klar majoritet av medborgarna oavsett hur många brandtal som hålls före valet. En stor majoritet av venezuelanerna vill att konflikterna skall lösas på fredlig och laglig väg - till synes en framgång för den samhällsmodell som Chavez ledarskap har byggt upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar