Vad händer i Brasilien?

Av Jorge Capelán, Riktpunkt.nu

Den västerländska mediebevakningen om vad som händer i Brasilien är förkastlig. Som i fallet Libyen har imperiets maskineri för hjärntvätt och psykologisk krigföring lyckats påverka hela det politiska spektrumet – inklusive tongivande medier inom det som brukar kallas för vänster.

Det som händer i det sydamerikanska landet är allt annat än en ”revolution underifrån”, och det är inte heller något folkligt uppror mot arbetarpartiet PT:s politik utan en rörelse som tillfälligt har kapats av en aggressiv of fascistisk höger med stöd från delar av medelklassen och imperiet.

Om man googlar runt lite och tittar på bilderna från demonstrationerna de senaste dagarna märker man genast att merparten av alla demonstranter som visas är vita i ett land där 52 % av befolkningen är svart – och där de flesta svarta är fattiga.

De senaste 10 åren har de svarta ökat sin medelinkomst med 43.9% medan de vita (varav merparten tillhör medel- och överklassen) har ökat sin medelinkomst med 19.8%. Detta beror på en massiv omfördelning av resurserna som både Lula och Dilma har åstadkommit.

Omkring 20-25% av brasilianerna har lyfts ut ur fattigdomen. Det är inte dessa människor som demonstrerar mot regeringen.

De som romantiserar de senaste dagarnas protester som en ”sann” revolt underifrån mot en till ytan progressiv men i själva verket nyliberal regering har en rad saker att förklara: Vad är revolutionärt och progressivt i att skandera att ”ett enat Brasilien behöver inga politiska partier”?

Hur kan man betrakta en regering som nyliberal vilka ökar de fattigas inkomster och lyfter dessa ut ur fattigdomen, en regering som visar att det är fördelningspolitiken som möjliggör tillväxten, samt att man både kan utvidga den inre marknaden via ökad folklig konsumtion och samtidigt öka exporten?

Inledningsvis hade protesterna en helt annan inriktning, de var små (som mest 3 000 personer) och Sao Paulos militariserade polis mötte dem med övervåld. Polisen gjorde det på order av borgmästaren Geraldo Alckmin som tillhör högerpartiet PSDB (formellt socialdemokratiskt, nyliberalt i praktiken). Medierna (som i Brasilien är fräna motståndare till regeringen) svartmålade protesterna och hyllade polisen.

MPL-rörelsen eller ”Movimiento Passe Livre”, som startade protesterna mot planerna på att höja biljetterna i kollektivtrafiken i Sao Paulo, är ett slags motsvarighet till Planka.nu i Sverige. Den stöds av många vänstermänniskor ur alla schatteringar, inklusive av många PT-anhängare. PT har självt avgiftsfri kollektivtrafik i sitt program! I MPL fanns grupper som var emot all partipolitik överhuvud taget, men de var inte i majoritet och inte heller skulle de slåss med andra vänstermänniskor om en partibanderoll. Programmen mot vänsteraktivisterna i demonstrationerna startade senare.

Det som hände i Sao Paulo, där det hela började, var följande:

- Den 10 juni, MPL samlar jättemycket folk till en demonstration, enligt uppgifter ca 5 000 personer. Den militariserade polisen slår till på ett brutalt sätt. Många människor över hela landet blir jätteupprörda. Tidningarna fortsätter med sin kriminaliserande retorik.

– Till nästa massmöte, den 13 juni, kommer det hela 20 000 personer till demonstrationen. Över 70 demonstranter grips av den militariserade polisen med motiveringen att de hade flaskor med vinäger för att skydda sig mot tårgasen. Många människor skadades och det hela sändes live av de stora privata tevekanalerna.

– Helgen till den 15 och 16 juni ägde flera våldsamma demonstrationer rum, främst i Belo Horizonte, Brasilia och Rio de Janeiro.

– På måndagen den 17 juni, vände samma högertidningar om och började istället uppmana folk att gå ut och demonstrera utan politiska fanor, enbart med den brasilianska flaggan. Dessa som tidigare hade kritiserat demonstranterna och hyllat polisens våldsamma ingripande. ”Ett enat Brasilien behöver inga partier”, löd (den klart fascistiska) parollen.

Ända sedan dess har stämningen ändrats radikalt i demonstrationerna. Alltför mycket viftande med den brasilianska flaggan utanför fotbollssammanhang betraktas allmänt i landet som högervridet – ja, rentav fascistiskt. En rekordsiffra på 65 000 deltog (inte 200-300 000 som det påstås). Trots att de gamla parollerna fortfarande hördes, överröstades dessa av andra, nya paroller såsom: ”sänk skatterna”, ”VM kostar för mycket”, ”ner med korruptionen”, och ”ner med utsugningen av medelklassen”. Protestens sociala sammansättning samt dess innehåll hade ändrats.

Medan MPL krävde fri kollektivtransport, bättre utbildning och bättre hälsovård, pratade den kapade rörelsen enbart om ”korruption – inte om de privata intressenas korruption, naturligtvis, och inte heller om mediemogulernas korruption. Fascistiska grupper av skinheads och andra våldsamma element dök upp på demonstrationerna och hotade med våld mot alla vänsteraktivister son bekände sig som sådana. Många blev misshandlade, inte bara i Sao Paulo, utan på många andra ställen. Inga banker eller andra kapitalistiska symboler attackerades, däremot offentliga byggnader och PT:s partilokaler samt andra vänsterorganisationers lokaler förstördes.

Det finns många vittnesmål om att polisen på många håll lät de våldsamma grupperna agera ostört utan att ingripa. Det finns också vittnesmål om att grupper av oidentifierade individer brände ner saker på öppen gata på platser som inte hade någon anknytning till demonstrationerna, förmodligen med syftet att konstruera ett scenario av kaos.

De flesta som har deltagit i demonstrationerna håller inte med högeragendan, men det är först nu de börjar inse att rörelsen har bojkottats.

Detta destabiliseringsförsök kommer inte att lyckas övergå i en ren statskupp pga. de som kapar dess ledning inte har någon politik alls.

Det handlar om grupper i Brasilien som är alltför beroende av USA och Europa och den enda politik de kan erbjuda är just den politik som det brasilianska folket inte vill ha, nämligen nyliberalismen.

Än så länge har president Dilma Rousseff försvarat demonstranternas rätt att peka på bristerna i den brasilianska demokratin samt att diskutera hur en ny politik kan utformas. PT har klart och tydligt fördömt polisens våld mot demonstranterna samtidigt som de isolerade våldshandlingarna påbörjats av de fascistiska infiltreringsgrupperna.

I fredags samlades 76 vänsterorganisationer, inklusive politiska partier, fackföreningar och sociala rörelser i Sao Paulo, för att utbyta analyser om vad som hade hänt. Grupperna, som samlar praktiskt taget hela spektret av landets vänster, inklusive partier som befinner sig i opposition till PT, beslutade om att bilda en gemensam front mot det fascistiska våldet samt att verka tillsammans för att rörelsens ursprungliga paroller återupptas. Liknande möten har hållits på många andra ställen i Brasilien denna helg.

MPL ställde tillfälligt in demonstrationerna när det stod klart att de hade kapats av fascister. Nu återupptas dessa igen, inte som opposition mot regeringen utan som ett fredligt sätt att fördjupa regeringens sociala målsättningar.

Att västerländska medier har gjort en så stor sak av demonstrationerna i landet beror på att Brasilien har befäst sin ställning som världens sjätte största ekonomi och dess utkom håller i sin hand nyckeln till Latinamerikas rörelse för självständighet gentemot Väst.

USA och dess europeiska allierade har ett klart intresse av att de krafter som utlösts i samband med demonstrationerna används med syftet att hindra Brasilien från att spela en avgörande roll i byggandet av den gryende multipolära världsordningen.

Jag menar inte att CIA ursprungligen ligger bakom protesterna, men det är högst troligt att NATO:s strateger för psykologisk krigföring har på olika sätt bidragit till försöket att bojkotta proteströrelsen.

Som av en ren händelse, förra veckan annonserades Obamas kandidat till ny USA-ambassadör i Brasilien. Hon heter Liliana Ayalde, och var stationerad i Asuncion, Paraguay, under ”expresskuppen” i fjor varpå den paraguayanska oligarkin avsatte president Fernando Lugo.

Protesterna kan bli ett tillfälle att befästa den sydamerikanska jättens befrielse från den nyliberala politiken, men de skulle också kunna leda till nya destabiliserande incidenter som så småningom skulle kunna kompromettera Latinamerikas process av integration och självbestämmande.

Än så länge har president Dilma Rousseff och hennes allierade på vänsterkanten hanterat situationen med visdom, försiktighet och politisk intelligens. Låt oss hoppas att hon, PT och dess allierade lyckas, eftersom Latinamerika behöver ett starkt Brasilien.

Jorge Capelán