För idag 6 år sedan, den 4 november 2008, anlände jag till Havanna för att delta i årets upplaga av det Internationella Mötet för Kampanjen Fria de 5 Kubanerna som tills idag har hållits i staden Holguin. (Vad kommer att hända med dessa möten i framtiden? Skulle man inte kunna fortsätta med dem, fast nu till stöd för alla folkens befrielse?)
Jag minns den kvällen. Jag hade precis kommit från flygplatsen. Man kunde lätt känna av den förväntansfulla stämningen i hotellets lobby, på gatorna och i stadens övriga offentliga platser. Det var lätt att förstå anledningen: Det var nämligen den kvällen, med Barak Obamas seger över republikanen John McCain, med 64.9% av elektorsrösterna, att man skulle kunna våga hoppas om en ändring i den kriminella politik som för över fyra decennier imperiet hade bedrivit mot det kubanska folket.
Att Obama verkligen skulle våga eller kunna materialisera sina vallöften om att ta sig an sitt eget folks sociala behov, samt på att vara mindre krigisk mot världens övriga folk än vad galningen Bush hade varit, var det många av oss som tvivlade på - även om vi alla önskade det. I hotellets lobby, såväl kubaner som utlänningar firade när teleSUR offentliggjorde valresultatet. Jag såg samma reaktioner på gatan när jag gick ut för en promenad några minuter senare.
I Kubas fall dröjde rättvisan länge, men det kom till slut. Idag håller Obama på att ta de första små stegen mot ett slut på blockaden och våra fem brödrar, de hjältar som kämpade mot terrorismen, är tillbaka på Kuba med sina nära och kära. Jag fortfarande minns uttrycket av smärta och ömhet i Doña Mirtas ansikte, när jag i Holguin räckte fram till henne ett exemplar av en diktbok av hans son, hjälten Antonio Guerrero, som hade översatts till svenskan av en av de lokala svenska kommittéer jag representerade den gången.
Doña Mirtas uttryck medan hon bläddrade i den tunna boken skriven på ett obegripligt språk, men med illustrationer och en namnteckning som låg henne tätt intill hjärtat, fick mig att förstå det ohyggliga lidande som både hon och resten av Hjältarnas anhöriga gick igenom. Samtidigt kunde jag se i hennes uttryck viljan att inte ge upp, att kämpa vidare, samt tilliten till en revolution och ett folk som har formats utifrån en rad principer som gör dem kapabla att stå emot de mest ohyggliga grymheterna från Jordens herrar.
Idag har Doña Mirta och alla de Fem Hjältarnas övriga anhöriga kunnat åter förenas med dem som imperiet hade gripit och spärrat in i sina fängelsehålor. Idag, som Fidel lovade för många år sedan, de Fem Hjältarna är tillbaka i deras hem, och oss alla som under alla dessa år, överallt i världen, någon gång hade delat ut ett flygblad, eller samlat in någon slant, eller sålt någon tidning, eller hållit någon föreläsning, så att De Fem skulle kunna återvända, kan också fira tillsammans med hela det kubanska folket.
Låt oss fira idag, eftersom vi imorgon måste fortsätta arbeta hårt så att Obama förverkligar och fördjupar vad han har lovat tills blockaden bara blir ett minne blott, tills USA även normaliserar sina relationer till Venezuela och Bolivia, så att stormakten inte lyckas förinta hela världen och en gång för alla inser att den måste acceptera Vårt Amerikas självständighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar