Visar inlägg med etikett Chavez. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Chavez. Visa alla inlägg
onsdag 9 januari 2013
The new shark lawyer putschism in Latin America
Listening to much of the Latin American right-wing opposition these days
is somewhat of an interesting exercise in what in Swedish is called
"rättshaveri" - a sort of litigious dogmatism whereby an individual or a
small group pursues a legal cause that already has been judged beyond
any reasonable limit thus affecting the legal system itself which must
dedicate an ever increasing amount of resources in order to deal with
never ending and meaningless appeals. The term is not a neutral one of
course, but imagine the Latin American situation, with veritable hoards
of upper-class shark lawyers deploying every tool in their quasi-legal
arsenal in order to "prove" that a popular leader is a tyrant, a putsch
is a legitimate protest or a drug lord, a law-abiding entrepreneur. Imagine those shysters getting all the air time on private TV
shows and all the front pages on the private newspapers. Imagine those
thugs getting all the money and attention from NATO powers and their
media (as well as the "support" of their aircraft carriers). Such are today's
so-called "soft coups". Fortunately, that method doesn't bite anymore on
a well-known group of countries in the region.
måndag 17 december 2012
Audio commentary - implications of the illness of President Hugo Chávez
Tortilla con Sal
toni solo and Jorge Capelán discuss the implications for Nicaragua and the region of the possible consequences of the illness of President Hugo Chávez.
Click to listen
måndag 8 oktober 2012
Ett historiskt val i Venezuela
Av Jorge Capelán.
Ugången av söndagens val i Venezuela bjöd inte på några överraskningar - åtminstone i vad avser de politiska styrkeförhållandena i landet. En solid majoritet av befolkningen stödjer landets socialistiska projekt medan en stark minoritet av venezulanerna är beredd att rösta för högern.
Chavez seger över högerkandidaten Henrique Capriles Radonski med 55.11% mot 44.39% stämmer på pricken med vad det prestigfyllda och Chavezvänliga Gis XXI-institutet förutspådde i slutet av förra veckan. I månader har Gis XXI under ledningen av samhällsvetaren Jesse Chacon publicerat utförliga opinionsundersökningar som tog den politiska temperaturen på Venezuela i takt med att valkampanjen fortskred.
Att drygt 44.39% av venezuelanerna röstade på Capriles Radonski betyder inte att alla dem är höger. Under kampanjen gjorde Capriles allt för att dölja sina rötter bland Venezuelas unknaste höger och sin överklassbakgrund. Han talade inte om nyliberalismen och i slutskedet till och med försäkrade att han minnsan inte skulle få Venezuela att lämna ALBA vid en eventuell seger.
Faktum är att samtliga kandidater i presidentvalet försökte placera sig någonstans från mitten till vänster om det politiska spektrumet. Som samhällsvetaren Jesse Chacon constaterade dagarna före valet, Venezuelanernas medvetande har genomgått en rad djupgående förändringar sedan 1998: Idag är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att vinna ett val på ett uttalat högerpolitik.
Överraskningen med söndagens val blev nederlaget för de delar av oppositionen, som Milton Friedman prisvinnaren Yon Goicoechea, som två veckor före valet skrev en krönika med utmaningen att ta till våld vid en eventuell seger för Chavez den 7 oktober. Capriles Radonski tog det mycket kloka beslutet att distansera sig från dessa sektorer för att inte äventyra det ansenliga politiska kapital på 44% han redan har vunnit. Nu har Capriles en framtid som ledare för oppositionen och den historiska chansen att bidra till att landets interna politiska debatt blir mindre influerad av agendan för USA:s mest extrema delar.
Till de absolut största förlorarna efter gårdagens val hör extremhhögerns profiler som den ovan nämnda Yon Goicoechea, Colombias före detta president Alvaro Uribe, Miamimaffians politiker som Ileana Ross-Lehtinen och så vidare.
Bland den 44% som röstade på Capriles finns säkert många som inte alls gillar socialismen och allt vad vänsterpolitik heter, men de allra flesta vill inte heller ställa upp på en våldsam agenda. Faktum är att Chavez politik har medfört en mycket tryggare tillvaro för medleklassen medan Statens beställningar har gjort liknande saker för en del av kapitalisterna. De sektorer som direkt hotas av den Bolivarianska Revolutionen är de som lever på kapitalutflykt, penningtvätt, spekulation och annan ekonomisk verksamhet som är direkt skadlig för landet. Utöver dessa sektorer finns andra, knutna till utlandsfinansierade NGO:er och politiska organisationer vars levebröd är beroende av att gå i USA:s och EU:s ärenden.
Idag kan man läsa i västerländska medier skribenter ge Chavez det tvivelaktiga rådet att nu när Capriles Radonski har fått 44% av rösterna, han borde följa den förlorande kandidatens politik.
Det är svårt att dölja opportunismen i ett sådant resonemang. Det är Chavez som har vunnit valet och han måste därmed följa den politik han blev vald på. Dessutom har Capriles Radonski haft mycket svårt att förklara sitt eget program för venezuelanera av den enkla anledningen att om han hade berättat vad han egentligen skulle göra om han fick makten under valkampanjen så skulle många säkert inte ha röstat på honom.
Men det faktum att 44% av venezuelanerna har en annan åsikt än PSUV:s program kräver att det bedrivs ett stort arbete med syftet att diskutera regeringens förslag med så många samhällsektorer som möjligt och att konsensus byggs kring så många frågor som möjligt - detta har Chavez alltid förespråkat.
Det påstås ofta att Chavez utgör en faktor av polarisering i Venezuela, som om landet var en idyll av samförstånd före 1998. Detta är uppenbart falskt och döljer det faktum att regeringarna före Chavez gick så långt som att beordra militären att skjuta på civilbefolkningen och döda tusentals medborgare. I dåtidens Venezuela "fanns ingen medlare, det fanns inget medlande ledarskap, det fanns ingen stat som agerade som medlare i konflikterna, medlaren var polisen" förklarade Chavez i en intervju på torsdag kväll, minuterna innan valkampanjen officiellt slutade.
Vad söndagens val i Venezuela visar är att Staten faktiskt har utvecklat en förmåga att medla i samhällets konflikter. Landet idag har världens bästa valsystem och dess resultat respekteras av en klar majoritet av medborgarna oavsett hur många brandtal som hålls före valet. En stor majoritet av venezuelanerna vill att konflikterna skall lösas på fredlig och laglig väg - till synes en framgång för den samhällsmodell som Chavez ledarskap har byggt upp.
Ugången av söndagens val i Venezuela bjöd inte på några överraskningar - åtminstone i vad avser de politiska styrkeförhållandena i landet. En solid majoritet av befolkningen stödjer landets socialistiska projekt medan en stark minoritet av venezulanerna är beredd att rösta för högern.
Chavez seger över högerkandidaten Henrique Capriles Radonski med 55.11% mot 44.39% stämmer på pricken med vad det prestigfyllda och Chavezvänliga Gis XXI-institutet förutspådde i slutet av förra veckan. I månader har Gis XXI under ledningen av samhällsvetaren Jesse Chacon publicerat utförliga opinionsundersökningar som tog den politiska temperaturen på Venezuela i takt med att valkampanjen fortskred.
Att drygt 44.39% av venezuelanerna röstade på Capriles Radonski betyder inte att alla dem är höger. Under kampanjen gjorde Capriles allt för att dölja sina rötter bland Venezuelas unknaste höger och sin överklassbakgrund. Han talade inte om nyliberalismen och i slutskedet till och med försäkrade att han minnsan inte skulle få Venezuela att lämna ALBA vid en eventuell seger.
Faktum är att samtliga kandidater i presidentvalet försökte placera sig någonstans från mitten till vänster om det politiska spektrumet. Som samhällsvetaren Jesse Chacon constaterade dagarna före valet, Venezuelanernas medvetande har genomgått en rad djupgående förändringar sedan 1998: Idag är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att vinna ett val på ett uttalat högerpolitik.
Överraskningen med söndagens val blev nederlaget för de delar av oppositionen, som Milton Friedman prisvinnaren Yon Goicoechea, som två veckor före valet skrev en krönika med utmaningen att ta till våld vid en eventuell seger för Chavez den 7 oktober. Capriles Radonski tog det mycket kloka beslutet att distansera sig från dessa sektorer för att inte äventyra det ansenliga politiska kapital på 44% han redan har vunnit. Nu har Capriles en framtid som ledare för oppositionen och den historiska chansen att bidra till att landets interna politiska debatt blir mindre influerad av agendan för USA:s mest extrema delar.
Till de absolut största förlorarna efter gårdagens val hör extremhhögerns profiler som den ovan nämnda Yon Goicoechea, Colombias före detta president Alvaro Uribe, Miamimaffians politiker som Ileana Ross-Lehtinen och så vidare.
Bland den 44% som röstade på Capriles finns säkert många som inte alls gillar socialismen och allt vad vänsterpolitik heter, men de allra flesta vill inte heller ställa upp på en våldsam agenda. Faktum är att Chavez politik har medfört en mycket tryggare tillvaro för medleklassen medan Statens beställningar har gjort liknande saker för en del av kapitalisterna. De sektorer som direkt hotas av den Bolivarianska Revolutionen är de som lever på kapitalutflykt, penningtvätt, spekulation och annan ekonomisk verksamhet som är direkt skadlig för landet. Utöver dessa sektorer finns andra, knutna till utlandsfinansierade NGO:er och politiska organisationer vars levebröd är beroende av att gå i USA:s och EU:s ärenden.
Idag kan man läsa i västerländska medier skribenter ge Chavez det tvivelaktiga rådet att nu när Capriles Radonski har fått 44% av rösterna, han borde följa den förlorande kandidatens politik.
Det är svårt att dölja opportunismen i ett sådant resonemang. Det är Chavez som har vunnit valet och han måste därmed följa den politik han blev vald på. Dessutom har Capriles Radonski haft mycket svårt att förklara sitt eget program för venezuelanera av den enkla anledningen att om han hade berättat vad han egentligen skulle göra om han fick makten under valkampanjen så skulle många säkert inte ha röstat på honom.
Men det faktum att 44% av venezuelanerna har en annan åsikt än PSUV:s program kräver att det bedrivs ett stort arbete med syftet att diskutera regeringens förslag med så många samhällsektorer som möjligt och att konsensus byggs kring så många frågor som möjligt - detta har Chavez alltid förespråkat.
Det påstås ofta att Chavez utgör en faktor av polarisering i Venezuela, som om landet var en idyll av samförstånd före 1998. Detta är uppenbart falskt och döljer det faktum att regeringarna före Chavez gick så långt som att beordra militären att skjuta på civilbefolkningen och döda tusentals medborgare. I dåtidens Venezuela "fanns ingen medlare, det fanns inget medlande ledarskap, det fanns ingen stat som agerade som medlare i konflikterna, medlaren var polisen" förklarade Chavez i en intervju på torsdag kväll, minuterna innan valkampanjen officiellt slutade.
Vad söndagens val i Venezuela visar är att Staten faktiskt har utvecklat en förmåga att medla i samhällets konflikter. Landet idag har världens bästa valsystem och dess resultat respekteras av en klar majoritet av medborgarna oavsett hur många brandtal som hålls före valet. En stor majoritet av venezuelanerna vill att konflikterna skall lösas på fredlig och laglig väg - till synes en framgång för den samhällsmodell som Chavez ledarskap har byggt upp.
lördag 29 september 2012
Chavez and Radonski - listen and learn
By Jorge Capelan, Albared.org
Comparisons are odious,
everybody knows that. However, it´s necessary to make some odious
comparisons from time to time so that people who are not in touch with
the everyday reality of our ALBA countries understand the scope of the
manipulation of Western media.
On June 10th this year,
Venezuela's president Hugo Chavez and opposition right-wing politician
Henrique Capriles Radonski registered their candidacies to the October
7th elections. Radonski's speech was 27 minutes long. Chavez' lasted for
almost three hours. In his speech, Radonski uttered 1317 words.
Obviously, Chavez used many more words in his speech.
What follows is a quick statistical comparison of what both candidates were capable of saying in 1317 words.
While it took Radonski 27
minutes to utter 1317 words, Chavez only used 19 minutes to do so. 8
minutes of Radonski's speech consisted of pauses. There is no record as
to how much of Chavez' speaker time consisted of pauses, but suffice to
say that during those 19 minutes, the president-candidate sang about
four songs with the crowd and made several dramatic pauses.
When it comes to vocabulary,
Radonski used in his speech a total of 355 unique words whereas Chavez
used 503 – 41.6% more words than the opposition's candidate. It is clear
that the president-candidate is more verbose than his right-wing
contender - to say the least.
There is a quite clear
gender bias between the candidates: Chavez used the word “la” (feminine
“the”) 82 times, whereas Radonski used it only 28 times. Radonski used
the word “el” (masculine “the”) 43 times, whereas Chavez used it 41
times. Radonski's speech shows no occurrences of feminine pronouns such
as “ella”, “ellas” or “aquellas” (“she”, “them”-feminine,
“those”-feminine).
Radonski used the word
“Venezuela” 38 times, whereas Chavez only used it twice. However, Chavez
used the word “patria” (“fatherland”) 37 times (it was indeed one of
the main themes of his address, he said “la patria, la patria, la
patria” several times). Both “Venezuela” and “patria” are feminine in
Spanish.
There is also a quite clear
class bias between the candidates: Chavez used the word “pueblo”
(“people”) 23 times. Radonski used it 15 times. Whereas Chavez made
reference to presidency (“president”, “presidential”, “presidency”...)
only three times, Radonski did so seven times.
Capriles used his own name 14 times. Chavez only used it twice.
Radonski used his 1317 words to convey the following ideas:
-
I want to become the president of all Venezuelans.
-
I don't like violence.
-
All Venezuelans must unite.
-
My life is Venezuela, the people.
-
I want to serve the people, not the other way around.
-
The present is stagnant, progress belong to the future (“me”).
-
I really want to be your president, and I'll also be their (“the reds'”) president.
-
With me, there is hope.
Chavez used his 1317 words to convey the following ideas:
-
Today, Bolivar is more alive than ever before.
-
The fatherland is a woman and he's come back to love her.
-
Somebody said I'm the fatherland's candidate – we are all Bolivar's sons and daughters.
-
One has to feel the fatherland in the gut – many songs make one feel that.
-
The army today is identified with the people – the popular army is Bolivar's army.
-
I thank God – the poor people's God – I'm here today.
-
Thank God and Fidel I'm here today cured from cancer.
-
It's been a hard year, with a hard ideological struggle.
-
With joy I shall give my whole life to all of you, specially to the suffering people.
-
It is thanks to your decision to reform the Constitution that I can run for re-election today.
-
I'm here thanks to you, we are an undefeated people and we will prevail on October 7th.
-
Our victory will be Bolivarian, patriotic, socialist and revolutionary.
-
We must work very hard, we cannot afford to be triumphalist.
-
Unity is the key to victory.
-
I invite you all to fight harder, the fight has just begun.
Chavez made many more
points that day – his speech lasted six times longer than Radonski's.
That day Chavez mobilized about 2 million people. Radonsky says he
mobilized 2 million, too. But pictures from helicopters show another
reality – 50.000 at most.
Chavez' discourse (video):
Chavez' discourse (text):
Capriles Radonski's discourse (video):
Capriles Radonski's discourse (text):
The silences in Capriles Radonski's speech (video – La Hojilla. 12 minutes. Spanish):
Analysis of Capriles Radonski's rally and speech (video – La Hojilla. 1,5 hours. Spanish):
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)