SR:s kolonialistiska blick från Port Stanley

Av Jorge Capelán

Med en förbluffande konsekvens ställer sig sedan flera år tillbaka Sveriges Radio på kolonialismens sida i nästan varenda utrikespolitisk fråga. Ett exempel på detta är de senaste veckornas rapportering om Malvinerna eller, som engelsmännen säger, Falklandsöarna. Det är värt att notera att det är lika riktigt att använda sig av den förstnämnda beteckningen på svenska, men av någon – tyvärr, inte så obskyr - anledning väljer Sveriges offentliga radiostation det senare namnet på ögruppen.

Enligt SR:s version ses konflikten om Malvinerna som ett "gammalt bråk" mellan Argentina och England ”som seglar upp igen efter det att ett krig för 30 år sedan till synes hade avgjort den. Egentligen saknar öarna större betydelse, eftersom där växer mest en massa gräs och det bor bara 3000 personer där. Men nu har britterna börjat borra efter olja i havet utanför så risken ökar för nya bråk om öarna”. Dessutom försöker, framför allt den argentinska regeringen, avstyra inhemskt missnöje genom att ”röra upp de nationalistiska känslorna”.

Denna syn på konflikten är allt annat än neutral. Som vi kommer att se så är Malvinerna mycket viktiga oavsett om det finns olja att utvinna eller inte, kriget 1982 på inget sätt avgjorde tvistefrågan och Argentinas anspråk på öarna är ingalunda motiverat av vare sig kortsiktiga dagspolitiska motiv eller olja.

Först måste vi konstatera att perspektivet på SR:s rapportering är det engelska. Korrespondenten Lars Palmgren (”på plats i Port Stanley”) rapporterar med engelsmännens ögon:

Den 22 februari beskriver Lars Palmgren konflikten helt från britternas sida:

"Vi bråkade inte med dem, och de inte med oss. Förutom att de låste in oss i kyrkan i 28 dagar och tog över våra hus", låter Palmgren öbon Colin Shepard säga och upplyser oss om att "han var bara sju år då Argentina invaderade Falklandsöarna".

Shepard berättar att de argentinska soldaterna talade om befrielse medan öborna i själva verket upplevde en ockupation. Han tolererar att hundratals argentinska soldater ligger begravda i kyrkogården men gillar inte att argentinarna besöker ön och viftar med sina flaggor:

"De borde acceptera att de förlorade kriget, säger Colin Shepard. De borde ligga lågt i stället för att söka bråk", avslutar Palmgren sitt inslag.

I ett annat reportage skriver Palmgren om hur britten Jeff Johnsten för 30 år sedan fick ordern att med sitt förband ta över Port Stanley men att stanna vid ett monument "över första världskriget just vid infarten, för att ge Argentina möjlighet att kapitulera, vilket också skedde bara en timme senare".

Vid samma monument träffar Palmgren de argentinska veteranerna Sergio Sanchez och José Luis Aparisio som betraktar de hela som "galenskap". "Vi var 20-åriga värnpliktiga och hade inte en chans mot de brittiska yrkessoldaterna", berättar Sergio Sanchez.

Aparisio tillägger att när regeringarna, både i London och i Buenos Aires, har interna problem, så utnyttjar de öarna.

I och med detta förefaller Palmgren ha beskrivit båda sidors berättelser, men det stämmer inte.

De stora dagstidningarna och tevekanalerna i Argentina kontrolleras av några få monopol, som är mycket högljudda i sin opposition mot presidenten Cristina Fernández. Men presidenten vann valet i fjor med över 54% av rösterna, det högsta stödet för en argentinsk president sedan 1983 och avståndet till närmaste konkurrent var drygt 37%, det största i landets historia. Bara två andra argentinska presidenter har fått starkare stöd än Cristina Fernandez: Hipolito Irigoyen 1928 och den mytomspunne Juan Domingo Peron. Dessutom har hon och hennes allierade majoritet i parlamentets båda kamrar. Så, Cristina Fernandez är knappast en svag president. Men, det är klart, om man läser tidningarna eller tittar på teve så får man intrycket av att landet befinner sig i ett permanent kaostillstånd.

9 av 10 argentinare stödjer kravet på att få tillbaka Malvinerna. I lördags stödde samtliga grupper i parlamentet ett uttalande som förkastar Storbritanniens ”kolonialism” och kräver en fredlig lösning på konflikten. Detta ignoreras av Lars Palmgren som dagen efter recenserar en artikel i en veckotidning i Port Stanley som i sin tur recenserar artiklar i den argentinska dagspressen vilka på olika sätt antyder att Argentina borde dra tillbaka sina krav på britterna.

Malvinerna är inte några betydelselösa stenhögar mitt i Atlanten. Förresten, inga stenhögar mitt i världshaven är betydelselösa, som historien visar: Kriget i Stilla Havet under Andra Världskriget handlade till stor del om kontrollen över liknande stenhögar; på Mururoas stenhögar bedrev fransmännen sina omdiskuterade provsprängningar av kärnvapen och stenhögarna i Marshallöarna (66 tusen invånare) ger USA tillgång till en klientstat som röstar efter stormaktens smak i varenda fråga, oavsett hur impopulär den må vara för resten av världen.

På sådana stenhögar kan stater bygga landningsbanor, forskningsstationer, militärbaser, hamnar och mycket annan infrastruktur för att utöka sin geopolitiska räckvidd. Malvinerna ligger ca 260 sjömil från den argentinska kusten. Om Storbritannien skickar en kärnvapenbestyckad u-båt till Malvinerna (vilket för några veckor sedan påtalades av den argentinska utrikesministern i FN och medgavs av Storbritanniens FN-representant Lyall Grant) då utgör detta ett stort hot mot Argentina och mot hela Latinamerika, som är världens enda område som är helt fritt från kärnvapen.

Det sägs – Lars Palmgren och SR säger – att Argentina inte har någonting att kräva, eftersom öborna vill vara brittiska medborgare och vägrar tillhöra Argentina. Frågan om vad öborna vill är viktig men av underordnad betydelse när det gäller internationell rätt.

Öborna är inte urinvånare, eftersom Malvinerna var obebodda när de ”upptäcktes” av européerna i 1500-talets första hälft. Det är inte säkert att européerna var de första att nå Malvinerna, men faktum är att när de anlände så fanns inga andra människor där. Oavsett om dessa är inflyttade britter – och en stor andel, om inte alla, av dem är det - eller om de härstammar från de öbor som fanns innan den brittiska ockupationen så är öbornas grund på att kräva en naturlig rätt till öarna minst sagt svag.

Apropå Spaniens konflikt med Storbritannien angående Gibraltar och Gibraltarbornas krav på att vara med i förhandlingarna mellan spanjorer och britter sade den spanska utrikesministern Jose Maria Margallo: ”sådant är för de vuxna att diskutera”.

Hade Argentinas utrikesminister sagt samma sak så skulle han ha anklagats av ”kolonialistisk arrogans” av de multinationella medierna, men dessa ord skapade inga rubriker när de sades av en representant för Spanien. Margallo hade rätt: frågan om suveräniteten över Gibraltar avgörs inte där utan i Madrid och London. Andra aspekter av konflikten kan avhandlas av Gibraltarborna tillsammans med t.ex. Andaluciens regering, men inte frågan om vilket land Gibraltar tillhör. Samma sak gäller kelpers, Malvinernas invånare.

När SR väljer att bevaka konflikten om Malvinerna från Port Stanley då tar den svenska radiostationen onekligen parti för Storbritannien. Samma sak gäller när Lars Palmgren ständigt lyfter öbornas synpunkter – det är ju England som är intresserat av att lyfta fram detta ur rättslig synvinkel ovidkommande perspektiv. En sakligare bevakning skulle ha fokuserat sig mer på vad London och Buenos Aires säger och gör.

SR:s rapportering ger en bild av att det är Argentina som vill bråka med Storbritannien. Vad Argentina kräver, och vad landet faktiskt alltid har krävt, är att få till stånd en seriös förhandling med britterna. Och britterna alltid har vägrat förhandla – ett mönster som Storbritannien har följt i andra liknande fall.

Det krävs en stor dos av historisk cynism för att överdriva betydelsen av kriget 1982 för konflikten om öarna.

Det var ett krig som startades av en illegitim regering (dess företrädare har dömts för brott mot mänskligheten) för att bluffa sig fram till det argentinska folkets stöd. Det var en fascistisk diktatur som räknade med stödet från Storbritanniens allierade NATO och USA. Det finns till och med goda grunder att anta att Reaganadministrationen lurade militärjuntan i att tro att den skulle stödja Argentina vid en militär invasion av öarna för att på så sätt rättfärdiga Storbritanniens militära ockupation.

Man ska komma ihåg att enligt det Interamerikanska Fördraget om Ömsesidigt Försvar TIAR är länderna i den Amerikanska kontinenten förpliktade att stödja varandra vid militära angrep från främmande stormakter. (Lyckligtvis blev Reagans beslut att stödja Margaret Thatcher vid det tillfället ett nackskott för TIAR – ett fördrag som egentligen skapades för att invaderad länder som valde ”röda” regeringar under det Kalla Kriget).

Faktum är att samtliga regeringar i Buenos Aires sedan diktaturens fall 1983 har tagit avstånd från kriget utan att göra avkall på Argentinas suveränitet över Malvinerna. Istället förespråkas diplomatiska medel med syftet att få britterna till förhandlingsbordet – och Cristina Fernandez utgör inget undantag.

Förhandlingen, det måste sägas, måste handla om grundfrågan, nämligen om vem som har suverän rätt till öarna. Sedan kan man besluta t.ex om en gemensam förvaltning, om en gemensam exploatering av resurserna, om vilket status öborna kommer att ha, osv. Men om grundfrågan inte kommer på bordet finns inte mycket att förhandla om heller.

Om nu britterna är så säkra på sin sak, varför har de haft det så svårt under alla dessa år att gå med på att få en rättslig prövning av tvisten? Frågan om Malvinerna ligger hos FN:s avkoloniseringskommitté sedan 1965. Kommittén skapades 1961 av FN:s Generalförsamling med syftet att hindra repressiva åtgärder från de europeiska stormakterna i kolonierna under deras kontroll samt för att övervaka processen för deras slutliga avkolonisering.

Britternas problem handlar om att de vet att de inte har något stöd (utanför NATO och möjligtvis Marshalöarna, Israel och liknande stater) för tesen om att de inte har tillskansat sig öarna genom kolonialistisk röveri.

Alltsedan 1500-talet har Spanien, Frankrike, England och Holland slagits om Malvinerna. Engelsmännen kom till platsen ganska sent, vid 1500-talets slut. 1740 slogs engelsmännen och spanjorerna om öarna utan en klar segrare. 1764 ockuperades Malvinerna av fransmännen som två år senare gick med på att överlåta Spanien suveräniteten över öarna inom ramen för en bredare förhandling om respektive imperiers domäner i världshaven. Spanien utsåg en guvernör för öarna och de 115 franska bosättare som fanns kvar hamnade under den spanska kronans förmyndarskap. Samtidigt med detta ockuperade brittiska sjörövare under ledningen av kommendören John Byron ön La Trinidad och grundade staden Port Egmont. Så småningom kastade spanjorerna ut engelsmännen som lämnade öarna i fred efter Nutkafördraget i slutet på 1700-talet. I och med det fördraget borde Storbritanniens anspråk på Malvinerna vara över.

Territorierna kring det som idag är Argentina, Uruguay och Paraguay (alla invånare i dessa områden kallades för ”argentinos” redan då) blev som bekant självständiga från Spanien 1810 och därmed tog över allt som tillhörde den spanska kronan i dessa domäner, inklusive Malvinerna. Spanjorera lämnade öarna 1811.

Av förklarliga skäl kunde inte de nya republikerna hävda sin suveränitet omedelbart överallt i dessa väldiga territorier. Det tog 10 år innan Buenos Aires kunde skicka en guvernör till öarna. Under tiden bedrev diverse länder t.ex USA och Storbritannien valjakt kring Malvinerna. Men de hävdade aldrig att dessa territorier tillhörde någon av dem.

Faktum är att britterna var måna om att handla med Argentina och dess väldiga inre marknad som hungrade efter textiler och andra industriella produkter som kunde betala tillbaka med billigt förstklassigt nötkött. Somliga minns Karl Marx beskrivning av en typisk gaucho från Argentinas slätter, pampas: Hatten tillverkad i England, byxorna, i England, bältet, i England, ponchon, i England, osv...

Bråket startade när Buenos Aires skickade sin första guvernör till Malvinerna. 1823 beviljade Argentina en koncession till entreprenören Luis Maria Vernet som i utbyte mot rätten att utvinna regionens resurser fick agera som regent för öarna. Mannen fattade det för honom i längden olyckliga beslutet att kontrollera valfisket i området. 1829 invigde Vernet öarnas politiska och militära administration med säte i Puerto Luis på ön Soledad.

Vernets agerande (egentligen, den argentinska statens agerande) ogillades av USA, som 1832 skickade till Malvinerna korvetten Lexington som förstörde inrättningarna i Puerto Luis. Året därpå skickade britterna fregatten HMS Clio under befälet av kaptenen John James Onslow vilken meddelade den argentinska kaptenen Jose Maria Pinedo sin avsikt att hysa den brittiska fanan på Malvinerna. Pinedo ansåg att hans skonare vid namn Sarandi inte var någon match för det Brittiska Imperiets representant och beslutade därför att fly därifrån så fort han kunde. Dagen därpå anlände britterna till ön och ockupationen började.

Frågan om Malvinerna är ett solklart fall av kolonialism. Förutom parentesen av kriget 1982 iscensatt av en illegitim klientregim har Argentina alltid försökt lösa den genom politiska medel. Det handlar om en principfråga, och det handlar också om att få tillgång till resurser och, inte minst, om att få garantier på att öarna inte kommer att användas till att angripa det egna landet av en främmande makt som har kärnvapen och som är indragen i flera pågående krig.

Frågan om Malvinerna är också viktig för alla länder i Latinamerika och Karibien av samma anledningar. Man ska komma ihåg att, av 17 fall som hamnat hos FN:s Avkoloniseringskommitté, drygt hälften, Anguila, Bermudas, Kaimanöarna, Malvinerna, Turcas & Caicos, Brittiska Jungfruöarna, USA-amerikanska Jungfruöarna, Montserrat och Puerto Rico finns i Latinamerika och Karibien.

Britternas nukleära närvaro i Sydatlanten utgör ett geopolitiskt hot mot Unionen av Sydamerikas Republiker UNASUR. Dessutom är frågan om Malvinerna mycket viktig för alla länder som finns i södra Atlanten, inte minst Sydafrika, som hotas av den pågående militarisering som Storbritannien bedriver i området.

Det handlar inte om att britterna inte får vara med i en gemensam utvinning av naturresurserna i området – det får de delta i på rättvisa villkor. Det handlar inte om att britterna inte får vara med och utforska vad som finns där – men inte med ensamrätt, de måste arbeta tillsammans med de andra. Det handlar inte om att Storbritannien inte får vistas i Sydatlanten – men de måste ge garantier på att de inte kommer att militarisera området. Till syvende och sist, det handlar inte om att sparka ut några hundratals kelpers och slakta deras får. Mycket kan lösas på förhandlingsbordet, men då måste man sätta sig ner och förhandla, och inte låtsas i 170 år som om man har rätt att roffa åt sig vad som helst endast genom vapenmakt.

Sveriges Radio har all rätt att ta Storbritanniens parti i denna konflikt. Men då borde företaget vara ärligt gentemot sin publik. Det borde säga att det handlar om kolonialism och att SR stödjer det. SR borde säga att det handlar om propaganda och inte om information när företaget påstår att öar ute i Atlanten är värdelösa stenhögar. Sveriges Radio borde förklara för lyssnarna att det inte är ett opartiskt val att bevaka konflikten från öarna och inte från London och Buenos Aires. Då kommer skattebetalarna (och SR:s teoretiska uppdragsgivare) åtminstone få chansen att välja i vilket Sverige de önskar leva.