Idag är det dags att fira. Imorgon kämpar vi vidare

Av Jorge Capelán, TcS/RLP.

 
För idag 6 år sedan, den 4 november 2008, anlände jag till Havanna för att delta i årets upplaga av det Internationella Mötet för Kampanjen Fria de 5 Kubanerna som tills idag har hållits i staden Holguin. (Vad kommer att hända med dessa möten i framtiden? Skulle man inte kunna fortsätta med dem, fast nu till stöd för alla folkens befrielse?)

Jag minns den kvällen. Jag hade precis kommit från flygplatsen. Man kunde lätt känna av den förväntansfulla stämningen i hotellets lobby, på gatorna och i stadens övriga offentliga platser. Det var lätt att förstå anledningen: Det var nämligen den kvällen, med Barak Obamas seger över republikanen John McCain, med 64.9% av elektorsrösterna, att man skulle kunna våga hoppas om en ändring i den kriminella politik som för över fyra decennier imperiet hade bedrivit mot det kubanska folket.

Att Obama verkligen skulle våga eller kunna materialisera sina vallöften om att ta sig an sitt eget folks sociala behov, samt på att vara mindre krigisk mot världens övriga folk än vad galningen Bush hade varit, var det många av oss som tvivlade på - även om vi alla önskade det. I hotellets lobby, såväl kubaner som utlänningar firade när teleSUR offentliggjorde valresultatet. Jag såg samma reaktioner på gatan när jag gick ut för en promenad några minuter senare.

I Kubas fall dröjde rättvisan länge, men det kom till slut. Idag håller Obama på att ta de första små stegen mot ett slut på blockaden och våra fem brödrar, de hjältar som kämpade mot terrorismen, är tillbaka på Kuba med sina nära och kära. Jag fortfarande minns uttrycket av smärta och ömhet i Doña Mirtas ansikte, när jag i Holguin räckte fram till henne ett exemplar av en diktbok av hans son, hjälten Antonio Guerrero, som hade översatts till svenskan av en av de lokala svenska kommittéer jag representerade den gången.

Doña Mirtas uttryck medan hon bläddrade i den tunna boken skriven på ett obegripligt språk, men med illustrationer och en namnteckning som låg henne tätt intill hjärtat, fick mig att förstå det ohyggliga lidande som både hon och resten av Hjältarnas anhöriga gick igenom. Samtidigt kunde jag se i hennes uttryck viljan att inte ge upp, att kämpa vidare, samt tilliten till en revolution och ett folk som har formats utifrån en rad principer som gör dem kapabla att stå emot de mest ohyggliga grymheterna från Jordens herrar.

Idag har Doña Mirta och alla de Fem Hjältarnas övriga anhöriga kunnat åter förenas med dem som imperiet hade gripit och spärrat in i sina fängelsehålor. Idag, som Fidel lovade för många år sedan, de Fem Hjältarna är tillbaka i deras hem, och oss alla som under alla dessa år, överallt i världen, någon gång hade delat ut ett flygblad, eller samlat in någon slant, eller sålt någon tidning, eller hållit någon föreläsning, så att De Fem skulle kunna återvända, kan också fira tillsammans med hela det kubanska folket.

Låt oss fira idag, eftersom vi imorgon måste fortsätta arbeta hårt så att Obama förverkligar och fördjupar vad han har lovat tills blockaden bara blir ett minne blott, tills USA även normaliserar sina relationer till Venezuela och Bolivia, så att stormakten inte lyckas förinta hela världen och en gång för alla inser att den måste acceptera Vårt Amerikas självständighet.

Latin Americans ditch Facebook and start their own social media

Jorge Capelán, Tortilla con Sal, December 14th 2014

While thousands of European users have decided to sue Facebook, Latin America's popular movements have chosen to build their own alternative to what has become an infamous monopoly known for all sorts of abuses, from profiting from its users' postings and clicks to the selling of their personal data to corporations and the CIA.

It is like Facebook, but it's definitely not Facebook: It is called Facepopular, the new Latin American social media born in Argentina.

The «face» in its name has nothing to do with the English word – it's an acronym for Frente Alternativo Contra el Estáblishment [Alternative Front Against the Stablishment].

Launched in the middle of 2013, today, a little more than a year later, it has managed to reach 900.000 members from all over the region, a number in the same range of magnitude as the one achieved in their first year by all those social media that today rule the global Internet.

«The goal is to generate a channel for communication and communitarian interaction, free from the arbitrary and authoritarian models imposed by other social media designed and operated outside the Latin American region by multinational corporations.

It is a Latin American social network, for Spanish-speaking people, conceived and designed according to our own criteria and standards», write the creators of the site, which was launched on July 9^th, 2013 - Argentina's Independence Day.

Facepopular was originally conceived by a group of Argentinean cyber-activists after a campaign named “I'm not going to the 11/8” aimed at countering a number of upper-class rightist pot-banging protests staged against the progressive government of president Cristina Fernandez back in November, 2012.

With a little help from government, lots of recycled computers, ingenuity and plenty of engagement, the activists have managed to pull the “Red Popular”, a battery of alternative grass-root outlets ranging from streaming radio and TV broadcasts to blogs and e-mail services with Facepopular as the flagship.

With Facepopular, Argentina becomes a member of the select club of countries that host their own social media, a group that includes the US, Russia and China. For that reason, Facepopular has been declared of public cultural interest by the Argentina's culture ministry.

However, Facepopular has not been conceived as some new version of Facebook, although its design has some similarities. Facepopular includes features not present in the US-American monopoly, such as a “Don't Like”-button, chat rooms, streaming media and forums. Generally speaking, Facepopular is more of a place that favors organized interaction than Facebook, which is focused on individually motivated contacts.

In contrast with Facebook, Facepopular does have an explicit set of values that any member must observe, namely: to support the idea of integrating the whole of Latin America and the Caribbean in a united “Patria Grande” (Big Homeland); to support democracy (and thus to refuse engaging in destabilizing activities against democratically elected governments); and to oppose discriminating ideologies such as racism and sexism. Otherwise, no conditions of party or ideological allegiances are posed on the members.

In contrast with commercial corporate social media, Facepopular both expects and encourages active participation by its users in the network's development and promotion. For example, a system of “ambassadors” has been developed in order to allow users in different countries to promote Facepopular.
An example of this is the campaign #48horasdefacepopular (#48hoursoffacepopular) starting at 0:00 GMT on December 15^th, in which activists of the social media will spread information in the Latin American cyberspace in order to recruit new users/activists. This is the second campaign of this kind launched since Facepopular started a year ago.

“Our territory is the Net, and our weapon is the Culture; the objective is to make people aware of our need to become a united, free, thriving and egalitarian nation under the banner of all our particularities, our differences and our common history”, write the creators of Facepopular in the network's founding manifesto.

Çokkutuplu futbol ve 2014 Dünya Kupasi

Multipolar soccer

By Jorge Capelán / Aydinlik (Turkey).

The Western global media dictatorship and its coverage of the FIFA World Cup in Brazil this year convey a tragicomic impression of schizophrenia. On one hand, for weeks and months the country has been portrayed as unable to host the championship because of inefficiency, corruption and sheer imbecility or outright contempt for human life, as in the case with the wild speculations about death squads killing street children in order to clean the cities for the incoming waves of tourists. On the other hand, in country after country, TV-audiences beat records by the day as people all over the globe gather to watch the performances of stars such as Messi, Neymar, Ronaldo, Robben or Klose, and the same media monopolies that between matches do their best to smear the event, photograph, record, describe and comment every tackle, foul, header or corner taking place as if it were the only important thing going on in the world right now.

Allegedly, Brazil is in a state of war because of the ongoing «anti-government» protests but the polls say that if elections were held today, president Dilma Rousseff would get more votes than all of her opponents together (Nobody seriously thinks that Rousseff will fail to get reelected on the elections scheduled later this year). It is not the hundreds of demonstrators around the arenas that have affected the World Cup, but traffic jams. Sure, there are plenty of reasons to be unsatisfied in today's Brazil, as well as there are plenty of reasons to be «critical» of FIFA's mafia, but most Brazilians can differentiate between real foes with capital letters such as Capitalism, Imperialism and the Corporate Global Sports Industry and PT's government, which has created none of the former and instead has attempted to address their consequences.

Brazil inherits many of the structural problems common to other big (and small) third-world countries: Vast inequalities; a political system that prevents democratic reforms and protects the power of corrupted cliques; a poorly integrated economy, depending heavily on the exploitation of natural resources, as well as racism, sexism and other expressions of oppression.

In spite of all that, since 2002, left-wing leaders Lula da Silva and Dilma Rousseff have managed to start a dramatic process of democratization in the most unequal country in the region and the world: 36 out of 200 million Brazilians have left behind extreme poverty, and a total of 13.8 million households, 50 million people, benefit from social programs that have considerably improved their living conditions. These programs have increased the children's school attendance by 85% and reduced maternal mortality by 40% during the past decade.

Brazil today is not what it was before Lula and Dilma came to power. It has become the world's sixth largest economy and, since its membership in the BRICS(+A) group, it has become one of the leading voices in the process of emergence of a multipolar world order. Between 2002 and 2008, its exports have more than tripled to staggering 200 billion dollars a year; the discovery of the Presal findings have made of Brazil an offshore oil superpower and its industry, stimulated by huge orders from the public sector, has been hugely strengthened.

The Western Multinational Corporate Media's smearing of Brazil's World Cup today mimics the global smear campaigns being waged against Russia (remember Sochi) and China. It is a part of the Empire's strategy for the global «contention» of a multipolar World Order. In the Latin American context, this campaign belongs to a strategy directed mainly (although not exclusively) against three South American countries: Brazil, Argentina and Venezuela. The first two are regional giants (both members of BRICS) without which no project for regional integration is viable. The third one, the Bolivarian Republic of Venezuela, is the bearer of the most articulated anti-capitalist dimension of such a project of integration - a dimension without which the project itself would not be successful. That is why nobody should be surprised to see right now: a vicious campaign of US-sponsored «syrianization» against Venezuela; a Wall Street-backed speculation offensive of «vulture» hedge funds against Argentina and an outright character assassination of Brazil in the global Western media.

Emergent countries such as Brazil are not «cute» anymore. It's big time now and the hegemony of the tandem Wall Street/London City is at stake. Four years ago, South Africa hosted the FIFA World Cup and the treatment of the Western Media, in spite of the terrible social and economic conditions, was nowhere near the negative coverage received by Brazil today. If the World Cup were held today in South Africa, we would witness a similar smear campaign. As we today «learn» that there still exist poor people in Brazil, we would «learn» that white people still have privileges in South Africa.

Tack, FIFA!

av Jorge Capelán.    

Visst är fotbollen stor. Tack vare denna hälsosamma och uppbyggande idrott kan vi alla känna oss lite snällare, eftersom det finns en uruguayansk fotbollspelare över vilken vi nu kan ösa allt vårt hat och våra negativa känslor: Vi pratar såklart om «kannibalen» Luis Suárez.

Tack vare denna till sin natur patologiska varelse, denna kopia av Hannibal Lecter, såväl i sin kulaniriska smak som i sin maniska återfallsbenägenhet, som inte förtjänar att ingå i den mänskliga gemenskapen på grund av det uppenbart abnorma gärning av att ha knaprat på en back i det italienska landslaget, vi har allihopa blivit förlåtna både våra egna och våra fotbollslags synder:

- Tusentals mexikanska fans, som under VM:s matcher skrek «Bög!» till Brasiliens och Kameruns målvakter varje gång någon av dessa boxade iväg någon boll är förlåtna. Epitetet «är inte att betrakta som en förolämpning i detta specifika sammanhang» sade FIFA, som avfärdade en anmälan om «olämpligt uppträdande» mot det mexikanska fotbollsförbundet. Världens fotbollsälskande homofober och rasister, förena eder i ett enda bögskanderande! FIFA, så upptaget som det är med att få ett slut på antropofagin inom idrott bryr sig inte ett dugg om det, vare sig  «i detta specifika sammanhang» eller i något annat om organisationen tjänar på det.

- Också Neymar, som i ögonvrån såg kroaten Luca Modric från långt håll komma springandes bakifrån och med Brasiliens djupaste illvilja och helt oprovocerat smällde till med en armbåge som nästan fick motståndaren att förlora ett öga. Självklart är också förlåtna alla backar i världen som «markerar» (som det eufemistiskt kallas) sina motståndare med en motorsåg. Allt är tillåtet eftersom, som i Bin Ladens fall, «ingenting» kan jämföras med vad Suárez gjorde.

- Naturligtvis är också förlåtna Kamerunspelarna Benoit Assou-Ekotto och Benjamin Moukandjo, som hamnade i ett slagsmål på fotbollsplanen i matchen mot Kroatien. Andra som självklart skall förlåtas är Ghanas sjärnor Kevin-Prince Boateng och Sulley Muntari, som slog och förolämpade sin tränare under ett bråk om pengar. Allt är frid och broderskap i fotbollens värld, utom för viss avskum med benägenheten att bita sina motståndare.

Det är tur att FIFA har beslutat att straffa kannibalen Suárez på det hårdaste sättet man kan föreställa sig, nämligen genom att skilja personen ifråga från det enda hon kan göra i livet under så lång tid att hon nästan tvingas säga adjö till sin karriär.

Här krävs största stränghet! Lyssna inte på vad offret för det uruguayanska antropofagen, den italienska backen Giorgio Chiellini nu säger, att FIFA:s straff mot Suárez är överdrivet strängt! Stackars Chiellini (hoppas att hans skuldra fortfarande är på plats) säkert befinner sig fortfarande i chocktillstånd pga det där odjurets bett. Det är vad som kallas för «Stockholmssyndromet», nämligen att offret försvarar sin plågoande. Stackars Chiellini!

Fortsätt med det, FIFA! Mera rättvisa, tack! Slå dig inte till ro tills varje fotbollsarena i världen bevakas av hundratals drönare och DNA-testerna blir obligatoriska för var och en som vill sätta sin fot på dem! Fortsätt att tillåta ölförsäljningen på fotbollsarenorna, särskilt när holländska och tyska fanns är med, men var extra sträng mot de chilenska fansen, eftersom sådana är säkert ute efter att ställa till med bråk.

Men, framför allt, tack FIFA för att ha avrättat Suárez! Tack vare all uppståndelse med Suárez behöver vi inte längre tänka på att ingen har valt Blatter, att endast de rikaste tevebolagen, dem som tjänar mest pengar och sätter de priser de vill, har företräde till sändningstillstånden. Tack vare uppståndelsen med Suárez behöver vi inte längre tänka på att vi är blåsta, och nästa gång vi ser en världsmästare kommer vi att vara säkra på att det handlar om en medlem i de lönsammas gäng.

Central America: Audio commentary for April 17th 2014

toni solo and Jorge Capelán comment on Recent elections in El Salvador and Costa Rica, election to positions in State institutions and continuing serious seismic activity in Nicaragua.

Click to listen