En Boforssocialist på krigsstig mot Kuba

Av Jorge Capelán.

ETC.se har givit ut ett helt nummer om Kuba. Titeln säger allt: Kommunismens sista suck. Suck, ja.

Det som retade mig mest var Johan Ehrenbergs oförskämda svar till Eva Björklunds kritik av en av hans artiklar.

Eva Björklund har mosat hans argument på flera punkter (Se: ”Introduktion: Har Ehrenberg rätt?”, ”Måste Kuba importera 80 procent av sina livsmedel?”, ”Felaktigheter och fördomar om Kuba”, ”Om ekonomi och tillväxt”, ”Ehrenberg förringar såväl USA:s blockad som Kubas sociala landvinningar”.

Eftersom min ursprungliga kommentar till Ehrenbers utbrott mot Eva Björklund och mot Svensk-Kubanska Föreningen fick kortas ner till 1400 tecken och flera viktiga punkter fick strykas väljer jag att återge den i sin helhet:

Vem i Svensk-Kubanska föreningen har någonsin hävdat att "omställningen på jorden ... (är) ... en fråga om minskad ekonomi, minskad energi, minskad produktion"?

Jag sitter inte längre i Svensk-Kubanska Föreningens styrelse, men jag kan intyga om att vi, så länge jag har varit med i organisationen, aldrig någonsin har påstått att Kuba stod för en modell av minskad ekonomi (jag antar att du menar tillväxt), energi och produktion. Det handlar snarare om jämvikt, dvs att de fattiga länderna måste växa mycket mer och att de rika länderna måste dra ner på sin konsumtion. Det handlar om att prioritera vad som är värt att producera, och de handlar naturligtvis att ställa sig frågan om hur man producerar. Det handlar om en utveckling som sätter människorna och miljön främst, men vi har aldrig sagt att kubanerna ska finna sig i att inte kunna skaffa sig en laptop eller köra en ny bil, osv - det är USA genom blockaden den främsta faktorn att de inte får göra det.

Kuba använder olja, och lär behöva ännu mera olja i framtiden. Gudskelov har landet det, också. Det betyder naturligtvis inte att Kuba inte försöker använda oljan så effektivt som möjligt och på sikt sluta använda olja och förlita sig helt på förnyelsebara källor.

I Nicaragua där jag bor, och jag måste säga att vi är väldigt inspirerade av Kuba, ligger beroendet av olja för framställningen av el på ca 60%. Innan sandinisterna kom till makten 2007 låg oljeberoendet på 80%. Målet för nästa år är att 51% av all el ska komma från förnyelsebara källor, och 2017 ska endast 20% av all energi framställas från olja. Nicaraguas förnyelsebara källor är geotermiska kraftverk, vindkraftverk, vattenkraftverk och solkraftverk. Det är samma filosofi överallt bland ALBA:s länder: använd oljeintäkterna för att göra de nödvändiga investeringarna som gör det möjligt att ställa om till en ekonomi fri från oljan.

Nu är det så att Kuba har gott om solljus och vind, men eftersom landet är en ö i Karibien delar samma problematik som alla sina grannar: en allvarlig brist på sötvatten. Detta inte på grund av socialismen, utan bla på grund av hundratals år av exportjordbruk på bekostnad av skogarna, osv. Kuba kan inte bygga stora vattenkraftverk som tex Sverige, vilket gör att det krävs extra stora investeringar och en extra noggrann planering av allt som görs. Naturligtvis försvåras investeringarna av blockaden.

Johan, du är ekonom, du vet vad det är att fiffla med siffror, du har själv skrivit böcker om det och påtalat nyliberalernas knep osv, så försök inte nu.

Du skriver att Kuba importerar "80 procent av den mat staten ransonerar och människor köper genom staten" när det rör sig om pengar, inte om fysiska varor. 80 procent av matimporten är inte 80 procent av all mat som konsumeras i landet, eftersom ett kilo mat producerad på Kuba har inte samma pris som ett kilo mat som betalas i dollar till världsmarknadspriser. Dessutom är de "världsmarknadspriser" som gäller för Kuba inte samma priser som gäller för världens övriga länder tack vore blockaden.

I april 2011 meddelade chefen för importföretaget Alimport att Kuba importerade 80% av total 1500 miljoner dollar landet spenderar i livsmedel. De viktigaste varor Kuba importerade då var: vete, majs, pulvermjölk och sojaderivat, vilka står för 73% av all matimport. Jag vet inte varifrån du har hämtat uppgiften att Kuba importerar exempelvis kött. Vete växer inte på Kuba, i varje fall inte i en sådan utsträckning som gör det ekonomiskt att producera. Pulvermjölk? Få USA att häva blockaden så kommer du att ganska snart se en massa pulvermjölksfabriker på Kuba.

Att det finns ineffektivitet i systemet, att det inte finns korruption och en massa absurda bestämmelser? Jag befarar i så fall att du har upptäckt isvattnet. Det är klart att det finns ineffektiviteter, och det är klart att det är svårt. Vem sade att det skulle vara enkelt att bygga upp socialismen i en ekologisk riktning? Just nu är alla i Kuba i full färd med att organisera jordbrukskooperativ, osv, och det märks att det blir bättre.

Jag vet inte om FN har sagt att 1,3 miljoner kubaner svalt efter orkanerna 2008. Jag kan bara säga att jag var där vid den tidpunkten, både i Holguin, den mest drabbade provinsen, och i Havanna i ett vanligt bostadsområde. Orkanerna (3 stycken på ett år!) förstörde hundratusentals hus. Förödelsen var att jämföra med en kärnvapenexplosion, och jag kan tänka mig att FN sade att det var risk för svält, vilket också skulle hända i Sverige om en liknande katastrof drabbade det. Men jag såg inga tecken på svält. Tvärtom, alla barn och ungdomar jag träffade på bussen eller på gatan val välnärda - och de allra flesta var vältränade. Jag såg inga människor, vare sig unga eller gamla, som var undernärda. Det rådde brist på grönsaker, eftersom hela skördar hade förstörts och visst, det var svårt att få tag på vissa livsmedel, med det rådde absolut ingen svält. Vill du se svält får du resa ner till Centralamerika någon gång du har tid.

Du skriver på ett ganska slarvigt sätt att kubanerna köper billig olja från Venezuela i utbyte mot tjänster och att de nu är rädda för att Chavez ska dö. Arrangemanget heter ALBA, ett integrationsprojekt som omfattar 70 miljoner latinamerikaner med syftet att uppnå en ömsesidig utveckling utanför kapitalismen. De länder som ingår i ALBA samarbetar med syftet att bl.a. bekämpa fattigdomen och uppnå matsuveräniteten. I ALBA ryms en massa olika projekt, från den virtuella valutan SUCRE till en gemensam utvecklingsbank och en regional försvarsskola (alla dessa projekt befinner sig i verksställningsstadiet). Här i Nicaragua finns en massa kubaner som hjälper oss inom alla tänkbara områden, inte minst sjukvården, och det finns nicaraguaner som hjälper kubanerna att bygga upp sina kooperativ och sitt eget system för självförvaltning. Du ska veta att ALBA är Fidels idé, inte Chavez.

Vad vi i Latinamerika håller på med är ett gemensamt projekt som respekterar varje lands identitet utan att för den skull göra avkall på att bygga socialismen. Du betraktar Kuba som ett isolerat fenomen och ritar upp en sorglig karikatyr av landet, vilket är synd, mest för den svenska vänsterns skull, inte för Kuba. Det vore en stor tragedi om Chavez dog, men vi är flera miljoner här nere som tror att mänsklighetens framtid ligger i socialismen, inte i kapitalismen. Vi bryr oss inte om små sekter i den rika världen som betraktar sig själva som höjden på den mänskliga utvecklingen men saknar ett seriöst svar på hur deras länder skall göra sig fria från exporten av vapen som dödar miljoner oskyldiga ute i den fattiga bushen.

ALBA helps Nicaragua economy recovering, by Lizzie Phelan

Boikotta Israel!!!!

Jimmie T-Saints senaste låt: "Palestina".

På vilken sida om världshaven finns barbarerna, egentligen?

Av Jorge Capelán.

Idiotin i svensk media om Latinamerika fortsätter, återigen med Kuba som favoritobjekt. Enligt DN har kubanerna aldrig fått smaka på orientaliska maträtter, ja, inte ens "utländsk mat" överhuvud taget.

“Vissa har aldrig provat utländsk mat. Nu slår den första privata, indiska restaurangen upp portarna på Kuba”, kan man läsa i ingressen till artikeln ”Första orientaliska restaurangen på Kuba” som DN:s webbsida publicerar idag.

Högertidningen skulle förstås kunnat nöja sig med att vinkla nyheten genom den i och för sig billiga och utnötta men verklighetsförankrade poängen av att nu när det finns privata/kooperativa restauranger utbudet till vanliga kubaner har blivit avsevärt större, vilket förmodligen stämmer.

En halvsanning, eftersom det sedan decennier tillbaka finns små privatägda restauranger kallade paladares – alla som varit på Kuba de senaste 20 åren vet att det kryllar av dem. Skillnaden är att idag är det lättare att starta privata restauranger med plats för upptill 50 gäster.

DN:s artikel kommenterar och ”förbättrar” ett inslag från brittiska BBC.

Inslaget handlar om en indier utvandrad från Storbritannien (och bosatt i landet sedan 17 år tillbaka) som har öppnat en indisk restaurang i sin lägenhet. Killen berättar att ungefär en fjärdedel av besökarna är kubaner och att många känner till den indiska maten på grund av att de har varit i utlandet. Han kommenterar det faktum att det i.o.m. de reformer som införts har det öppnats en massa nya restauranger.

Det idiotiska med DN:s rapportering, är att den så kallade journalisten Linnea Johansson känner sig tvungen att försköna BBC:s berättelse en aning: 1) Kubanerna aldrig har ätit utländsk mat och 2) Det antyds att restaurangägarna måste på något sätt smuggla in vissa ingredienser, förmodligen på grund av öns socialistiska system.

Vi börjar med nummer två: Den indiske restaurangägaren är tvungen att få sina koriander- och senapsfrön genom vänners turistväskor på grund av kapitalistismen. Alla båtar som kommer till Kuba är portade från USA-amerikanska hamnar i 11 månader på grund av blockaden, ett ofattbart intrång i den fria marknaden som olagligt påtvingas Kuba av världens största kapitalistiska nation.

...och nu till kubanernas påstått kulinariska isolering:

Kuba är ett invandrarland, det har varit det sedan 1492 då Columbus upptäckte Amerika och urinvånarna mer eller mindre utrotades. Utöver före detta afrikanska slavar och diverse europeiska invandrare, till och med svenskar, finns ansenliga kolonier av asiater, araber och judar för att inte nämna en stor grupp av latinamerikaner från hela kontinenten.

Dessutom har åtskilliga tusentals människor från världens alla hörn under förhållandevis långa perioder av sina liv bott på Kuba på grund av studier eller andra sorters utbyten.

Till råga på allt detta så har hundratusentals kubaner, kanske över en eller två miljoner, sedan 1959 deltagit i diverse internationalistiska uppdrag runt om i världen inom alla tänkbara områden. Det kubanska folket har mycket större kunskaper om världens kulturer än de flesta anar.

Restaurangen "La Torre de Marfil" i Havanna har funnits i 150 år med ungefär samma utbud av kantonesisk mat. Det är absolut inte den enda kinesiska restaurangen i landet.

Restaurangen "El Arabe" (ja, "Araben") grundades 1974 av självaste Fidel Castro. Under specialperioden fick den stängas men öppnades igen i oktober 2006. Det är absolut inte den enda restaurangen med mat från Mellanöstern på Kuba, det finns t.o.m. en som serverar judisk mat (ej koshier, tyvärr).

Men det kulturella genombrottet för kubanerna blir enligt DN/BBC att det öppnas en indisk restaurang på Kuba.

Jag undrar: Hur många indier överhuvud taget vet att det finns någonting som heter ”kubansk cuisine”? Förmodligen ytterst få i ”världens största demokrati” vet det. Vilken andel av Indiens befolkning har råd att gå på en kubansk restaurang i Dehli? Förmodligen en mycket mindre procentandel av den indiska befolkningen gör det jämfört med andelen kubaner som har råd att besöka den indiska restaurangen i Havanna, oavsett om notan betalas i peson eller i CUC.

Jag säger att det verkligen uppseendeväckande är inte att indiska restauranger är en nyhet på Kuba, utan att en journalist från världens mest datoriserade land, ett land som tror sig ha patent på begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter, har en såpass barnslig och enfaldig syn på världen.

Om legaliseringen av drogerna

Jorge Capelán. RLP / TcS.

Bland vissa vänsterkretsar, särskilt i USA, förespråkas legaliseringen av droger som ett medel att råda bot på knarkkrigets effekter. Frågan är inte så enkel, och för länderna i Syd är en sådan lösning potentiellt mycket farlig. Bakom kampanjen för liberaliseringen av knarkhandeln finns faktiskt intressen som ingår i den imperialistiska makteliten, som RAND Corporation, CATO-institutet och George Soros nätverk för politisk påverkan.

Enligt denna syn borde de olagliga drogerna betraktas som andra lagliga droger, såsom tobak och alkohol, som sociala problem. Om dessa droger kunde öppet köpas på marknaden skulle alla incitament för militariseringen, vapensmugglingen och andra grovt kriminella brott relaterade till den olagliga handeln med droger försvinna.

Tanken om att när förbudets hund blir begraven så blir även "knarkkrigets" rabies botad verkar förnuftig, men i praktiken förbiser denna syn en del verkligheter och intressen.

Frågan om knarket kan inte avhandlas isolerad från frågan om kapitalismen. Därför kommer ingen enbart handelsbaserad lösning att lösa frågan om knarkhandelns effekter.

Det stämmer att det praktiskt taget aldrig har funnits några samhällen där människor inte har använt sig av ofta beroendeframkallande substanser som bl.a. påverkar människornas verklighetsuppfattning. Men det är under kapitalismen, eller i samband med dess utbredning, att användningen av dessa substanser antar epidemiska former som hotar samhällets själva existens. Exempel på detta är den roll som produkter som alkohol eller raffinerat socker har spelat i förintelsen av världens ursprungsbefolkningar, inte minst i Latinamerika, samt den roll som idag spelar tobakskonsumtionen bland världens befolkning.

En underliggande tanke bakom liberaliseringsideologin är att marknaden tenderar att söka sig till ett påstått jämviktstillstånd, vilket är en uppenbar lögn. Marknaden föder monopol hela tiden och skapar behov som inte är människornas. Dessa behov underkastas i sista instans kapitalets behov att ackumuleras och föröka sig självt.

Liberaliseringens anhängare vill förmå krigets Molloch att försvinna genom marknadens Molloch, vilket är ett absurt företag, eftersom det handlar om två enäggstvillingar, eller snarare om två uppenbarelseformer av samma fenomen. Som Marx sade: ”Om pengarna kommer till världen med blodstänk på ena kinden så kommer kapitalet till världen, blod- och smutsdrypande ur alla porer från topp till tå”.

Imperialismens "knarkkrig" inte enbart förekommer i de former av "kriget mot drogerna" såsom vi känner till det i länder som Colombia och Mexiko.

Låt oss föreställa oss vad som skulle hända om ett helt lagligt och med mördande reklam sålt nytt märke av crackkokain skulle dränka den brasilianska marknaden - det skulle inte handla bara om ett socialt problem, utan om en regelrätt aggression mot befolkningen i det sydamerikanska landet.

Minst lika farligt skulle bli legaliseringen av designade och lättillverkade droger som ecstasy och amfetaminer, och ännu värre skulle det bli med den ohejdade utvecklingen, av läkemedels- och den biokemiska industrin, av nya droger med mycket starkare effekter på det mänskliga psyket. Det finns en skillnad mellan läkemedel framställda med syftet att underlätta människornas förmåga att fungera i samhället och substanser framställda med syftet att få människor att bli slavar under konsumtionen av vissa varor för profitens skull.

Konsumtionen av ångestdämpande och andra substanser, såsom Prozac, är redan idag ett problem i länder från Frankrike till Argentina. Mätningar i Londons avfallsvatten har visat på höga nivåer av Prozac pga den höga konsumtionen av läkemedlet, eftersom till och med barnen föreskrivs det.

Exemplet från Englands "opiumkrig" mot Kina är väldigt pedagogiskt för att illustrera drogernas roll som medel för ekonomisk erövring.

På 1800-talet, på grund av Storbritanniens stora efterfråga av Kinas te, silke och porslin samt det svala kinesiska intresset för brittiska varor började Storbritannien att olagligt exportera opium till Kina med syftet att jämna ut den negativa bytesbalansen. Vid 1839 hade USA:s, Englands och Frankrikes opium nått de isolerade kinesiska bönderna medan arbetarna använde tre fjärdedelar av sin inkomst för att finansiera sitt drogberoende. "...vid detta läge har missbruket brett ut sig överallt och giftet tränger in sig allt djupare", skrev samma år kejsaren Lin Hse Tsu, som hade förbjudit handeln med opium, i ett brev till Drottning Victoria. Till slut lyckades anhängarna till den imperialistiska "frihandeln" med att anfalla Kina med dåtidens mäktigaste flotta och tvinga landet att köpa opium odlat i brittisktkontrollerade Indien. Kriget fortsatte i 20 år till som resulterade i legaliseringen av opiumet och, framför allt, i öppnandet av den kinesiska ekonomin till de västerländska imperialistiska stormakterna. Allt detta försatte det kinesiska kejsardömet i en situation av mycket allvarlig misär och förtryck ur vilken det inte började återhämta sig förrän den stora revolutionen 1949.

Idag uppstår en situation som liknar den som för 200 år sedan gav upphov till Englands opiumkrig mot Kina, fast i en mycket större skala och, till skillnad från tiden för industrikapitalismens genombrott, i kontexten av den slutliga krisen för västvärldens globala herravälde.

Idag, en betydande kärna av länder ur den sk periferin, BRICS-länderna, tillskansar sig allt växande andelar av den kapitalistiska varuproduktionens värdekedjor. Handeln mellan länderna i Syd ökar medan de imperialistiska länderna har allt färre saker av intresse att erbjuda och hungrar efter periferins resurser som energi, vatten och råvaror. I denna kontext blir drogerna en speciell sorts varor med vars hjälp de hoppas behålla sin dominanta ställning i världsmarknaden.

Lösningen på narkotikas problem, och på problemet med kampen mot narkotika, kan inte hittas hos marknaden utan hos politiken, hos regeringarnas förmåga att göra gällande sina medborgares och sina samhällens intressen, hos förmågan att definiera vad som är folkhälsan respektive folkohälsan, samt hos förmågan att åstadkomma globala konsensus och samarbetsmekanismer kring dessa frågor.

Ett land behöver inte underkasta sig USA-amerikanska DEA för att framgångsrikt bekämpa knarkhandeln. Det är snarare så att en förutsättning för att lyckas bekämpa knarket är att hålla den USA-amerikanska institutionen borta från våra länder. DEA säger sig bekämpa knarkhandeln, men i praktiken främjar den genom att skydda de kriminella nätverk som arbetar enligt Washingtons agenda i olika delar av världen.

Erfarenheterna från ALBA:s länder visar att det är möjligt att försvara sig från knarkhandeln även med begränsade resurser. Vad som krävs är en stark politik för fattigdomsbekämpning, för förebyggandet av brott, för demokratiseringen av samhället, för uppbyggnaden av patriotiska polisstyrkor och arméer, samt ett effektivt underrättelsearbete och kapacitet att slå till mot de stora knarkhandlarna och den organiserade brottsligheten.

De regeringar som förklarar sig maktlösa inför knarkhandeln och föreslår legaliseringen i själva verket förklarar sig oförmögna att göra gällande sin suveränitet och maktlösa att föreställa sig och förverkliga ett samhällsprojekt enligt sina egna medborgares vilja.

SR:s rökdränkta fantasier om Latinamerika

Av Jorge Capelán.

Jag har tidigare kallat Lars Palmgren, SR:s korrespondent i Latinamerika, för en "agent". Jag måste erkänna att det handlade om en grov överskattning från min sida.

Palmgren är nog snarare att betrakta som ett litet kryp, men av den otäcka sorten, precis som Sverige är att betrakta som ett pyttelitet land, där det bor en pytteliten kung i ett pyttelitet slott, osv... Det verkligen obehagliga är att det pyttelilla landet råkar vara världens största vapenexportör per capita och det land där bankirernas ekonomi är den tredje största i Europa i procentandelar av bruttonationalprodukten. Detta omvandlar dess legojournalister till verkliga krigspropagandister.

Lars Palmgren behövde inte ens stiga ur sängen den andra maj för att på ett sk "professionellt" sätt slänga ur sig dagens krönika.

Det kanske var den tjocka röken av Carabineros, den chilenska polisens, tårgasgranater mot fackligt aktiva och studenter som fick honom att sova tungt och "få" lite inspiration, vad vet jag? Saken är att SR:s korrespondent bara råkade drömma sig fram till några rader att nöja sina alltmer reaktionära redaktörer med. 

Palmgren drömde nämligen om att han var omringad av salvadoranska 60-plus gerillor - varav de flesta utom en flicka han av någon anledning kände till sedan tidigare. I slutet av korrespondentens dröm dök den nicaraguanska revolutionära ledaren Tomas Borge upp vars nick han tolkar som en möjlig dödsdom, vilket får honom att vakna.

Nyheten om sandinistledarens död i Managua råkade sammanfalla med första maj - samma dag då de chilenska "demokratiska" säkerhetsstyrkorna anföll och misshandlade fredliga demonstranter.

Palmgren har naturligtvis inte tid att rapportera om vad Chiles förtryckarcklig gör mot den egna befolkning i det land han bor - det bara skulle få SR:s lyssnare att bli upprörda helt i onödan, eller hur?

"Journalisten" Palmgren nöjer sig med att konstatera att Borge är en "oligark". Borge var enligt Palmgren sandinistrevolutionens största hjälte, "han var lite av en poet, eller ville åtminstone vara det, revolutionens oberäkmelige, charmige, snabb i käften".

Det spelar inte någon roll att tex Julio Cortazar, Gabriel Garcia Marquez eller självaste Sergio Ramírez - en svuren fiende till sandinsterna i dagens Nicaragua - inte förnekar Borges intellektuella förmåga, det räcker med att Lars Palmgren ritar upp en karikatyr för att den skall vara sann i det pyttelilla landets "offentliga meningens" ögon.

Krypen Palmgren säger att Borge, som mycket riktigt var sandinistregeringens inrikesminister på 1980-talet, "mycket snabbt blev en del av sandinisternas förtryckarapparat". Var har Palmgren hittat bevis på sina påståenden? Ingenstans förutom i gamla USA-amerikanska tidningar från Ronald Reagans dagar, i tidskriften Contras artiklar eller i Miamis antikubanska högerns rituella smädelseskrifter. Alla seriösa källor, bland dem den Internationella Brottsdomstolen i Haag, instämmer i synen att det som hände i Nicaragua på 80-talet var en terroristisk sk "lågintensiv" aggression mot oskyldiga civila.

Denna aggression finansierades genom bildandet av nätverk för knarkhandel som överlever fram till våra dagar och som utgör ett allvarligt hot mot regionens stabilitet - en farsot från vilken Nicaragua är skonad, mycket tack vare Tomas Borges arbete för att bygga upp en poliskår grundad på patriotiska och socialt medvetna värderingar.

Borge, som var FSLN-grundaren Carlos Fonsecas närmaste vän och kamrat, fängslades flera gånger och blev svårt torterad. Som inrikesminister på 1980-talet var han pådrivande i den revolutionära regeringens politik som förbjöd avrättningen av gripna representanter för den störtade diktaturen och historien om att han släppte sin egen torterare fri är väl dokumenterad.

Allt detta är känt för de allra flesta nicaraguaner, oavsett om de röstar på sandinistpartiet eller inte. Under Borges avskedsceremoni i det nicaraguanska parlamentet prisades hans avgörande inflytande på landets moderna historia av ledaren för oppositionsalliansen PLI samt av före detta contraledaren Jaime Morales Carazo.

Palmgrens krönika om Tomas Borge är en grov förolämpning mot de flesta nicaraguaner, en förolämpning som blir ännu grövre med tanke på de företeelser i Latinamerika som han rutinmässigt väljer att inte rapportera om. Ännu värre än den konsekventa förolämpningen mot ett helt folk är SR:s ohämmade ställningstagande för de mest bakåtsträvande intressena i världen i stort och i Latinamerika i synnerhet.