Om legaliseringen av drogerna

Jorge Capelán. RLP / TcS.

Bland vissa vänsterkretsar, särskilt i USA, förespråkas legaliseringen av droger som ett medel att råda bot på knarkkrigets effekter. Frågan är inte så enkel, och för länderna i Syd är en sådan lösning potentiellt mycket farlig. Bakom kampanjen för liberaliseringen av knarkhandeln finns faktiskt intressen som ingår i den imperialistiska makteliten, som RAND Corporation, CATO-institutet och George Soros nätverk för politisk påverkan.

Enligt denna syn borde de olagliga drogerna betraktas som andra lagliga droger, såsom tobak och alkohol, som sociala problem. Om dessa droger kunde öppet köpas på marknaden skulle alla incitament för militariseringen, vapensmugglingen och andra grovt kriminella brott relaterade till den olagliga handeln med droger försvinna.

Tanken om att när förbudets hund blir begraven så blir även "knarkkrigets" rabies botad verkar förnuftig, men i praktiken förbiser denna syn en del verkligheter och intressen.

Frågan om knarket kan inte avhandlas isolerad från frågan om kapitalismen. Därför kommer ingen enbart handelsbaserad lösning att lösa frågan om knarkhandelns effekter.

Det stämmer att det praktiskt taget aldrig har funnits några samhällen där människor inte har använt sig av ofta beroendeframkallande substanser som bl.a. påverkar människornas verklighetsuppfattning. Men det är under kapitalismen, eller i samband med dess utbredning, att användningen av dessa substanser antar epidemiska former som hotar samhällets själva existens. Exempel på detta är den roll som produkter som alkohol eller raffinerat socker har spelat i förintelsen av världens ursprungsbefolkningar, inte minst i Latinamerika, samt den roll som idag spelar tobakskonsumtionen bland världens befolkning.

En underliggande tanke bakom liberaliseringsideologin är att marknaden tenderar att söka sig till ett påstått jämviktstillstånd, vilket är en uppenbar lögn. Marknaden föder monopol hela tiden och skapar behov som inte är människornas. Dessa behov underkastas i sista instans kapitalets behov att ackumuleras och föröka sig självt.

Liberaliseringens anhängare vill förmå krigets Molloch att försvinna genom marknadens Molloch, vilket är ett absurt företag, eftersom det handlar om två enäggstvillingar, eller snarare om två uppenbarelseformer av samma fenomen. Som Marx sade: ”Om pengarna kommer till världen med blodstänk på ena kinden så kommer kapitalet till världen, blod- och smutsdrypande ur alla porer från topp till tå”.

Imperialismens "knarkkrig" inte enbart förekommer i de former av "kriget mot drogerna" såsom vi känner till det i länder som Colombia och Mexiko.

Låt oss föreställa oss vad som skulle hända om ett helt lagligt och med mördande reklam sålt nytt märke av crackkokain skulle dränka den brasilianska marknaden - det skulle inte handla bara om ett socialt problem, utan om en regelrätt aggression mot befolkningen i det sydamerikanska landet.

Minst lika farligt skulle bli legaliseringen av designade och lättillverkade droger som ecstasy och amfetaminer, och ännu värre skulle det bli med den ohejdade utvecklingen, av läkemedels- och den biokemiska industrin, av nya droger med mycket starkare effekter på det mänskliga psyket. Det finns en skillnad mellan läkemedel framställda med syftet att underlätta människornas förmåga att fungera i samhället och substanser framställda med syftet att få människor att bli slavar under konsumtionen av vissa varor för profitens skull.

Konsumtionen av ångestdämpande och andra substanser, såsom Prozac, är redan idag ett problem i länder från Frankrike till Argentina. Mätningar i Londons avfallsvatten har visat på höga nivåer av Prozac pga den höga konsumtionen av läkemedlet, eftersom till och med barnen föreskrivs det.

Exemplet från Englands "opiumkrig" mot Kina är väldigt pedagogiskt för att illustrera drogernas roll som medel för ekonomisk erövring.

På 1800-talet, på grund av Storbritanniens stora efterfråga av Kinas te, silke och porslin samt det svala kinesiska intresset för brittiska varor började Storbritannien att olagligt exportera opium till Kina med syftet att jämna ut den negativa bytesbalansen. Vid 1839 hade USA:s, Englands och Frankrikes opium nått de isolerade kinesiska bönderna medan arbetarna använde tre fjärdedelar av sin inkomst för att finansiera sitt drogberoende. "...vid detta läge har missbruket brett ut sig överallt och giftet tränger in sig allt djupare", skrev samma år kejsaren Lin Hse Tsu, som hade förbjudit handeln med opium, i ett brev till Drottning Victoria. Till slut lyckades anhängarna till den imperialistiska "frihandeln" med att anfalla Kina med dåtidens mäktigaste flotta och tvinga landet att köpa opium odlat i brittisktkontrollerade Indien. Kriget fortsatte i 20 år till som resulterade i legaliseringen av opiumet och, framför allt, i öppnandet av den kinesiska ekonomin till de västerländska imperialistiska stormakterna. Allt detta försatte det kinesiska kejsardömet i en situation av mycket allvarlig misär och förtryck ur vilken det inte började återhämta sig förrän den stora revolutionen 1949.

Idag uppstår en situation som liknar den som för 200 år sedan gav upphov till Englands opiumkrig mot Kina, fast i en mycket större skala och, till skillnad från tiden för industrikapitalismens genombrott, i kontexten av den slutliga krisen för västvärldens globala herravälde.

Idag, en betydande kärna av länder ur den sk periferin, BRICS-länderna, tillskansar sig allt växande andelar av den kapitalistiska varuproduktionens värdekedjor. Handeln mellan länderna i Syd ökar medan de imperialistiska länderna har allt färre saker av intresse att erbjuda och hungrar efter periferins resurser som energi, vatten och råvaror. I denna kontext blir drogerna en speciell sorts varor med vars hjälp de hoppas behålla sin dominanta ställning i världsmarknaden.

Lösningen på narkotikas problem, och på problemet med kampen mot narkotika, kan inte hittas hos marknaden utan hos politiken, hos regeringarnas förmåga att göra gällande sina medborgares och sina samhällens intressen, hos förmågan att definiera vad som är folkhälsan respektive folkohälsan, samt hos förmågan att åstadkomma globala konsensus och samarbetsmekanismer kring dessa frågor.

Ett land behöver inte underkasta sig USA-amerikanska DEA för att framgångsrikt bekämpa knarkhandeln. Det är snarare så att en förutsättning för att lyckas bekämpa knarket är att hålla den USA-amerikanska institutionen borta från våra länder. DEA säger sig bekämpa knarkhandeln, men i praktiken främjar den genom att skydda de kriminella nätverk som arbetar enligt Washingtons agenda i olika delar av världen.

Erfarenheterna från ALBA:s länder visar att det är möjligt att försvara sig från knarkhandeln även med begränsade resurser. Vad som krävs är en stark politik för fattigdomsbekämpning, för förebyggandet av brott, för demokratiseringen av samhället, för uppbyggnaden av patriotiska polisstyrkor och arméer, samt ett effektivt underrättelsearbete och kapacitet att slå till mot de stora knarkhandlarna och den organiserade brottsligheten.

De regeringar som förklarar sig maktlösa inför knarkhandeln och föreslår legaliseringen i själva verket förklarar sig oförmögna att göra gällande sin suveränitet och maktlösa att föreställa sig och förverkliga ett samhällsprojekt enligt sina egna medborgares vilja.